Vinylnostalgi.
Vinyl. Ett magiskt material som framkallar obeskrivliga reminiscenser (tack för det ordet Östergren). Skivorna med sina tätt sittande spår var vägen in i dåtidens omvälvande musikaliska värld. Sextiotalet. Fascinerades över hur pickupens lilla nål kunde åstadkomma musik som fyllde rummet med härligheten. Långt innan CD-skivor och streaming förpassade de pressade plastbitarna till temporär glömska.
Skivspelare, förstärkare och högtalare. Till en början av medioker kvalitet. Plånboken tillät inga extravaganser. Med tiden köptes byggsatser för att själv kunna snickra ihop bättre högtalare till rimlig kostnad. Målet var att få bättre ljud och högre volym utan att högtalarmembranen protesterade. Hade under en period även en portabel och batteridriven spelare med hölje i plast och avtagbart lock som innehöll högtalaren. Den tidens mobila ljudanläggning.
Händelser från tonåren, när det musikaliska medvetandet väcktes, väller fram ur minnets gömslen. Första skivan; Speedy Gonzales med Pat Boone. Singel. Nummer två i samlingen var Eddie Hodges med I´m gonna knock on your door. En monsterhit. Därefter köptes Twistin Patricia. Jerry Williams. Var glänsande röd till skillnad från alla mattsvarta singelplattor. Baksidorna rymde alltid något ointressant och slätstruket som sällan spelades, medan framsidan ständigt snurrade på skivtallriken.
De tre första singlarna var inkörsporten till ett beroende av det tyngre slaget som ökade ytterligare i styrka när den nya musiken sköljde in över landet. Företrädesvis från England. Liknade ingenting som tidigare hörts. Äldre generationer förfasades. Både över musiken och modet där pojkar bar långt hår. Mamma fick försvara frisyren inför morfar, gammal militär, som ansåg att det var vederstyggligt. Beatles och Rolling Stones tog världen med storm. I kölvattnet följde en mängd nya grupper och odödliga låtar vällde fram som en gigantisk flodvåg i mitten och slutet av sextiotalet. Kinks, The Who, Small Faces var några. Det musikaliska underverket rullade vidare.
Förstående föräldrar tolererade till en början att musiken spelades allt högre. Fram tills den trängde ut från det egna rummet till resten av lägenheten. Lösningen blev att införskaffa hörlurar eftersom ljudvågorna helst skulle upplevas med hela kroppen.
I begynnelsen var utbudet i radion extremt magert. Etern fylldes av en helt annan sorts musik. Mestadels svenska, käcka och trallvänliga låtar blandat med dragspel. Slätstruket och ointressant. Bara två program förmedlade det som gick under namnet pop. Lördagar innebar tio-i-topp. Klockan tre var de flesta ungdomar klistrade vid radioapparaterna. På tisdagskvällar var det Kvällstoppen som var höjdpunkten. Bestod av de tjugo mest sålda skivorna i landet. Väntade förväntansfullt med rullbandspelare av märket Sony för att spela in allt som var nytt. Svor ve och förbannelse över pratmakare som emellanåt inkräktade på låtarnas inledning och avslutning.
Jimi Hendrix är värd ett kapitel för sig. Blev nästa stora musikförälskelse. LP-skiva postorderköptes från England med hjälp av en liten talong i New Musical Express. Hade aldrig hört något liknande. Var som ett berusningsmedel. Hade förmågan att framkalla innovativa läten ur gitarren som fick den samlade expertisen att häpna. Makalöst. Suggestivt. Omnämns än idag som en av rockmusikens mest stilbildande gitarrister. Upplevde ett par av hans spelningar live. Är de ojämförligt största musikaliska upplevelserna. Likt många andra, som hade svårt att bära framgången, förorsakade drogmissbruket hans tidiga död. 1970.
Men. Minnena består.