#livet

19 december

Det saknade ljuset har återvänt. Efter drygt sex veckor i södra Europa där vi varit bortskämda med sol och värme på dagarna var det en mindre chock att komma hem. Även om det var förväntat har de korta dagarna likafullt en dämpande inverkan på humöret. Det kompakta grå molntäcket har legat konstant fram tills igår då himlen plötsligt blev isande blå. Såg på väderkartan att vi befinner oss strax norr om det molntäcke som täcker stora delar av landet. Man får vara tacksam för varje liten solstråle som letar sig fram.

Nu är det ett par månader sedan vi var på landet senast och kan konstatera att det kommit ovanligt mycket snö för årstiden. Tidigare år har vi inte behövt ploga förrän i senare delen av januari. Utan insats av bonden för att göra den kilometerlånga sista vägen till oss farbar hade det varit omöjligt att ta sig hit. Blir ett par lugna dagar för att inspektera att väder och vind inte ställt till med alltför stora problem samt att vattna de övervintrade blommorna. Plus att ställa in golfklubborna för vinterförvaring.

Hade i lördags det traditionella julbordet på Ulriksdals Värdshus som initierades av föräldrarna för ett femtontal år sedan och fortsätter till deras minne. Överdådigt som vanligt och en miljö som gör att man kan inbilla sig ljudet av slädar och bjällerklang. Första etappen i julfirandet som kommer att pågå tre dagar i rad med start på julafton. Dagen efter tillsammans med alla barn och barnbarn. Annandagen med fruns sida som avnjuts med italienskt julbord i stan. Sedan får det bli några dagar att hämta andan och pusta ut innan det är dags att fira nyår.

Har också passat på att boka vinterresa till värmen så att man har något att se fram emot. Blir Mexiko i år igen tillsammans med syster och svåger. Samma ort, Akumal, men annat hotell. Vad gör man inte för att slippa kyla och mörker? Vi tar tillfället i akt medan vi kan och orkar, tids nog sätter väl en eller annan krämpa käppar i hjulet eller så säger plånboken nej. Blir ett par veckor i skuggan med hög solskyddsfaktor, huvudbonad och en bok.

Följde handbollsdamerna under VM. Stundtals var det lysande insatser även om det inte räckte till när vi ställdes mot de allra bästa. Bara att konstatera att allt behöver klaffa för att rubba lagen i den allra yppersta eliten. Förvånas över kritiska kommentarer i media och på sociala medier. I hur många sporter är vi ett av världens fyra bästa länder?

28 oktober

Solen kryper sakta upp över hustaken och omvandlar Atlanten till en glittrande gigantisk vattensamling. Panoramafönstret som vetter mot söder ser ut som ett bländande vykort. Vita husfasader med platta tak, små orangefärgade tegelpannor på utbyggnader som kontrast till den blå bakgrunden. En humörhöjande morgonhälsning. Telefonen påstår att det är arton grader ute. Betydligt gynnsammare förhållanden för en promenad än där hemma.

Från höjden där lägenheten är belägen leder trappor oss ner till Rua das Laranjeiras. Tar till vänster på gatan kantad av kubistiska kritvita hus blandade med resliga kaktusar och palmer som liknar siluetter i motljuset. När vi kommer runt nästa hörn framträder kyrkogården Cemitéro Municipal De Albufeira. En liten och vacker begravningsplats totalt olik våra svenska motsvarigheter. Små mausoleer står uppradade bredvid varandra, en sista viloplats för de som en gång drog sitt strå till stacken för att hålla hjulen snurrande här.

Förvånas en aning över gatunamnet som ska ta oss ned till den centrala delen av Albufeira. Rua Sir Cliff Richard. Förmodligen en hommage till horderna av engelsmän som, precis som vi, valt orten för att fly vädret på hemmaplan. De är inte underligt att det finns flera sportbarer där det visas matcher från Premier League och andra europeiska drabbningar där brittiska lag är inblandade. Är som om vi hamnat i en bríttisk koloni.

Efter ett par hundra meter uppenbarar sig den breda och flera kilometer långa stranden som är stadens gräns mot havet. Enligt kartan är det tre olika stränder förbundna med varandra och med Praia dos Pescadores i mitten. Tråcklar oss vidare ner mot havet på omväxlande breda och smala gator med, i mina öron, poetiska namn. Rua Cel Aguas och Rua Primeiro De Dezembro klingar betydligt mer melodiskt än Kungsgatan och Sveavägen.

Promenader längs med havet tycks vara den dominerande morgonaktiviteten för fler än oss. Enstaka tar ett dopp och några män provar fiskelyckan. På vägen tillbaka upptäcker vi att det pågår någon form av tävling på stranden. Av nyfikenhet närmar vi oss och ser en liten uppbyggt arena med en rektangulär sandyta och volleybollnät. Runtomkring värmer atletiska kroppar upp tillsammans med bollar. Slår oss ned på en bänkrad där en sorts match ska börja. Fotbollsvolleyboll.

Letar senare på nätet och får information om att det är finaler i European Footvolley Championship den här helgen. Både för damer och herrar. Ser delar av en match mellan Spanien och Schweiz. Tvåmannalag. Tydligen är även Sverige representerat med ett lag. Imponeras av barfota bolltrollare med en teknik som skulle göra vanliga fotbollsspelare gröna av avund.

Novemberflykten inleddes för ett par dagar sedan. Åter till kylan och mörkret där hemma i december.

19 oktober

Hösten innehåller alla tänkbara väderslag. Även under ett och samma dygn. Snön låg i tunna skikt när man blickade ut över gårdsplanen på morgonen. Blev en kort promenad till brevlådan bara för att konstatera att den som förväntat var tom. Uppehåll men blåser på från norr. Såg att det ska vara cirka sex sekundmeter. Sorten som får det att bita i kinderna. Skjuter upp eldning av grenar och annat naturskräp som samlats ihop senaste månaderna till en annan dag.

Bara vi och de bofasta tycks uthärda det första riktigt kalla oktoberdagarna. Inte ens korna vistas utomhus längre. De fick snällt vandra in till sina vinterboningar för ett par veckor sedan. Till helgen lär vi få sällskap här ute eftersom det vankas arbetsinsats för att hålla den privata grusvägen i trim. Är sex eller sju fastigheter som gemensamt ska avverka sly och kanske fälla några enstaka träd som kan ställa till med problem framöver.

När vi är tillbaka från promenaden är kommer en kort hagelskur innan solen behagar visa sig och lysa upp årets hittills vackraste höstfärger. Gårdagens arbetsuppgifter fokuserade på att paddla in badbryggan till sin vinterplats i en skyddad del och ta in bord och de sittplatser som tillhör båthuset. Dagen har handlat om att tömma alla vattentunnor innan isen förstör dem och att dra upp båten. Möjliggörs eftersom den nya (begagnade) bilen, tack och lov, har dragkrok. Har genomlidit sex år med bil utan dragkrok vilket gjort saker och ting lite mer invecklade. Däremellan fick motorsågen göra sitt för att kapa upp grenar och stammar som ska eldas respektive bli till ved.

Hustrun har ägnat sig åt alla blommor som ska övervintra i två olika rum samt ställa i ordning utemöbler som vinterförvaras i en skyddad del av verandan. Pustar ut framför teven vars innehåll helr och hållet handlat om Lasse Berghagens död och överskuggat alla krig och annat elände. De positiva nyheterna lyser alltjämt med sin frånvaro.

Möts på vägen till bastun av ihärdigt snöblandat regn. Ett av vårt lands kännemärken. Tröstar mig med att vi snart ska bege oss till Portugal. Algarvekusten. Är drygt tjugo plus där när jag skriver det här. Skönt. Ska bli en ny erfarenhet med sex veckors vardagsliv i ett annat land i hyrd lägenhet. November tillhör inte mina favoritmånader, det var annorlunda i ungdomen eftersom födelsedagen inträffar då. Planen är att spela lite golf tillsammans med hustrun. Får se om hennes tålamod räcker till för prövningen. Dessutom ska det bli vandring. Då handlar det mer om att min ork klarar prövningen. Långsammast bestämmer tempot.

Till alla eventuella tjuvar som läser det här kan jag meddela att larm med kamera är installerat hemma i lägenheten. Samt att det inte finns förmögenheter gömda någonstans. Med andra ord kan det kosta mer än det smakar att göra ett inbrott. Återvänder lagom till julbestyren.

24 september

Kanske är det dags att göra september till den vedertagna semestermånaden. Efter att juli regnade bort framstår innevarande månad som den vädermässigt bästa hittills i år i hård kamp med en period under våren. Då gjorde torkan att vi satte upp fler hängrännor på landet och köpte fler och större vattentunnor. Med andra ord har det svämmat över både här och där sedan dess. Vi har åtminstone inte lidit vattenbrist till odlingarna.

Fotbollsbesvikelserna har radat upp sig under en tid. Herrlandslaget fortsätter sin kräftgång och framkallar både sorg och uppgivenhet. Hammarby gick rejält på pumpen mot Malmö trots att spelet stundtals var helt okej. Damlandslaget som stått för sommarens behållning fotbollsmässigt lyckades inte heller få med någon poäng från hemmamötet med världsmästarna från Spanien. Får trösta mig med att vi återigen är europamästare i bordtennis. Alltid något. Man får gripa tag i de få halmstrån som finns.

Uppvaktade svågern som nått pensionsåldern med gemensamt besök på musikalen Hair. Ett par nostalgitimmar med gamla godingar som Aquarius och Let the sunshine in. Broadwaymusikalen hade premiär 1968 men blev mest känd här i Sverige genom filmen med samma namn som regisserades av Milos Forman. Gav outplånliga intryck när den kom. Var banbrytande och spektakulär med sin drogliberalism och protesterna mot Vietnamkriget och handlar om en ung man från vischan som träffar ett gäng hippies. Tydliggör den tidens generationsklyfta. Ser till min fasa att den unga huvudpersonen från filmen är född samma år som jag.

Har fått förmånen att beundra ett par av kamraternas lantställen på nära håll under sommaren/hösten. Båda med relativt nyproducerade och arkitektritade bostäder. Blir oerhört fascinerad och betagen av formspråk och hur man lyckas skapa både vackra och funktionella helheter. Olika men ändå olika. Den ena vackert belägen vid en insjö och den andra högt på ett berg med utsikt över Stockholms skärgård. Väsensskilda från vårt eget sommarresidens som inte heller är fy skam. Alla dock med den enastående fördelen att vatten är i sikte. Märkligt hur detta naturens element kan ge en meditativ upplevelse. Ro i själen.

Äntligen har vi kommit till skott med TBE-vaccinationer. Våndan över att bara tagit en spruta har förföljt oss länge. Att drabbas av det här viruset kan ödelägga resten av livet. Åkte till vårt drop-in-vaccinations-ställe för att råda bot på ångesten och påbörja en ny kur. Där blev vi upplysta om att vi redan tagit tre doser och att en fjärde var lämpligt att ta nu. Vi såg på varandra i förvåning och konstaterade att den begynnande demensen kan ta sig olika uttryck.

En liten idrottslig tröst så här på söndagskvällen är att Hammarby nyss lyckades vinna över allsvenskans sämsta lag. Lättnad. Nu blir det Niklas Strömstedt i Vilket Liv!

29 augusti

Morgonljuset letar sig in genom den smala springan till vänster om mörkläggningsgardinen. Ser ut att bli fint väder idag. Åtminstone sol. Annars var det lite si och så med den varan när vi anlände. Första dagen bjöd på regn och hagelskurar. Sökte skydd under presenningstak vid söndagens marknad. Hörde att det varit etter värre på Mallorca med skyfall och ett herrans oväder. Vi på fastlandet har uppenbarligen klarat oss bättre.

Har en tradition med svågern och svägerskan att turas om att arrangera en överraskningsresa neråt Medelhavet. Undantaget pandemiåren då vi omväxlande höll oss i Sverige alternativt bokade en charterresa. För säkerhets skull. I år är det deras tur att bestämma och boka vart kosan ska styras. I uppgiften ingår även att konstruera ledtrådarna till ”Vart är vi på väg?” under färden till flygplatsen. Efter gissningar på de flesta sydeuropeiska länder visade det sig att Spanien är målet. Albir, en liten badort på Costa Blanca-kusten mellan Benidorm och Altea. Enligt det allvetande nätet är det cirka fjortontusen bofasta som huserar här. Turisterna dominerar.

Trots att jag är halvt medvetslös uppskattar jag morgnarna alltmer. Framför allt vid vistelser i sydligare nejder. Temperaturen är behagligare och ljuset när solen står lågt är nästintill en religiös upplevelse. Att röra på sig innan frukost har blivit en nödvändighet för att motverka stelhet och råda bot på ryggproblem.

Tydligen är jag inte ensam om insikten att morgonstund har guld i mun(d). Strandpromenaden är välbefolkad. Alla gör på sitt sätt. Vissa strosar i maklig takt medan andra låter benen gå som trumpinnar. Några släpar sig fram med tunga steg och en del har benmuskler som gör att de studsar som gummibollar. Stilarna är minst sagt unika. Ett fåtal låter kroppen vakna under en simtur.

På nära avstånd finns dessutom två vandringleder där det ena slutmålet är en hänförande utsikt vid en fyr. Får bli den här resans utmaning. Lite senare. Hotellet är relativt stort. Sex våningar och två flygelbyggnader som pekar rakt ut mot havet så att alla ska få en glimt av vattnet.

Mellan sejouren vid stranden och middagstiden uppstår ett fascinerande skådespel på balkongerna mitt emot. Dörrarna slås upp och ut träder hotellgästerna. Ett gammalt par avnjuter sin aperitif. På andra våningen roar sig en flintskallig man i övre medelåldern med att lyssna på radio. Snett ovanför honom sitter en kvinna och läser en bok medan den brunbrände mannen sitter bredvid och gäspar. Ett yngre par är helt uppslukade av sina mobiltelefoner. Nyduschade gör vi oss klara för samling i baren. Kortspel står på programmet likt vid alla resor med det här sällskapet.

Har redan hunnit förfasas över hur snabbt de inväxlade pengarna tar slut. Prisökningar och fallande kronkurs gör att kostnaden för ett par veckor har stigit rejält på ett par år. Å andra sidan; de stackars slantar man skrapat ihop ska göras av med på ett eller annat sätt.

10 augusti

Upptvingad i ottan. Klockan på ringning. Hustrun har tidigt återbesök på Södersjukhusets ögonmottagning. Hon drabbades av glaskroppsavlossning med hål på näthinnan för ett par veckor sedan. En åldersrelaterad åkomma. Fick laserbehandling för att minska risken för ökade problem.

Packade redan i går kväll för att kunna åka vidare till landet direkt efter sjukhusbesöket. Eftersom vi har ringa erfarenhet av morgontrafiken blir det till att ge sig av i god tid. Visar sig inte vara några köer att tala om. Antingen semestrar fortfarande vår yrkesverksamma befolkning eller så börjar de senare på morgonen.

I bilen ligger redan mina golfklubbor och en nyinköpt motorsåg av värstingmodell. De förstnämnda var på turné till Dalarna förra helgen med mediokert resultat. Varken bra eller dåligt. Det var första rundorna i år med undantag för en Spanienutflykt i april. Jag sliter knappast ut dem numera. De lär räcka livet ut om jag fortsätter spela i samma takt.

Har insett att min gamla motorsåg har begränsad kapacitet. Av snålhet (?) nöjde jag mig förra gången med att välja en billigare modell för sällananvändning. Den har fungerat helt okej, men med alla träd på tomten lär det behövas rejäla skogshuggartakter framöver. Har börjat röja för att förbättra sjöutsikten. Det nya arbetsredskapet har fått toppbetyg i tester så förhoppningen är att den ska göra jobbet enklare. Framför allt eftersom den grävde ett djupt hål i plånboken.

Köper en liten latte och en chokladcroissant och tar med till väntrummet eftersom frukosten innan avfärd blev mager. Ikläder mig rollen som moraliskt stöd. Ögon är känsliga saker och lite support är på sin plats. Kan ägna mig åt att skanna av mobiltelefonen och skriva en stund på laptopen under väntetiden.

Inser att det är hög tid för ett nytt dagboksinlägg och låter hjärnan arbeta med tänkbart innehåll. Tar ett par foton. Ett på klockan på väggen och ett annat på min kaffemugg. Blir betraktad av en äldre man av utländsk härkomst som betraktar mina förehavanden. Han sitter i en rullstol med sockiplast på fötterna. Uppenbarligen har han missförstått hur de ska användas eftersom de runda små gummipluttarna som gör att man inte ska halka sitter på ovansidan av foten. Efter lite grubblande har han antagligen bedömt att det är en form av dekoration som ska synas.

När Mohammed ropas upp (han heter tydligen så) hör jag att han diskuterar mitt fotograferande med läkaren. Uppfattar däremot inte vad han säger, eller vad läkaren svarar, innan dörren stängs bakom dem. Efter tio minuter kommer de ut igen och läkaren kommer fram till mig och säger att mannen är orolig för att ha blivit fotograferad. Visar mina två bilder på klockan och kaffemuggen för dem och får ett leende och ett litet skratt från läkaren. Anser förmodligen att jag är en kufisk typ som väljer sådana motiv.

Hustrun får besked om att de hittat ytterligare ett hål på näthinnan. Tungt och tröttsamt. Hon får genomgå samma laserbehandling igen. Enligt läkaren är det i alla fall osannolikt att det uppstår fler hål.

Avslutar parkeringen som kostar sextiotre kronor och styr kosan mot landet i regn och rusk. Handlar för att kunna ta emot gäster på lördag. Fyran med flickvän (nyblivna radhusägare) kommer upp tillsammans med hennes föräldrar.

Nu är det bara två veckor tills vi flyr detta bedrövliga sommarklimat. Får se om vi byter regn mot bastuliknande värme och bränder. Destinationen är okänd eftersom svågern och svägerskan bokat resan. För oss blir det en överraskning. Gammal tradition. På väg till flygplatsen blir det Vart är vi på väg? med ledtrådar. Gissningsvis någonstans runt Medelhavet.

25 juni

Midsommarhelgen är snart avverkad. Varit ett stillsamt firande på landet tillsammans med ettan och tre barnbarn i sällsynt behagligt väder. För ovanlighetens skull begav vi oss till en festplats för att se resning av midsommarstången och lyssna till den traditionella spelmansmusiken. Gav mersmak. Kan bli ny tradition när vi firar här uppe i stället för den sedvanliga lunchen som omöjliggör bilkörande.

Festplatsen har en religiös koppling och medelåldern bland arrangörerna förvandlade oss till juniorer. Hela midsommarstången var dekorerad med små kvadratiska och färggranna tygstycken. Måste ha tagit en evig tid att förbereda alltihop. Men eftersom de inblandade inte lär ha något jobb att gå till om dagarna är sysselsättningen förmodligen en uppskattad terapi. Myllrade av folkdräkter och gäster från andra länder som fascinerades över skådespelet.

Som brukligt blev det kortspel efter middagen. Yngst och äldst vann varsin omgång. Ovanligt tidigt i säng vilket tacksamt noterades morgonen därefter. Sena kvällsaktiviteter tillhör det förgångna. Munterheten under de sena timmarna uppväger inte längre mödorna påföljande dag.

Vår nya promenadväg kantas numera av flera spökträd som är täckta av en vit väv. Efter undersökning och googlande har vi konstaterat att det är häggar som invaderats av häggspinnmalen. Dess larver äter bladen och lämnar väven efter sig. Fjärilen lever i larvstadiet i häggar, förpuppar sig och kokongerna gör att hela trädet kan bekläs med det vita höljet.

Häggspinnmalen är en liten vit fjäril med små svarta prickar. Arten förekommer nästan i hela landet. Den lägger sina ägg i klumpar om 50-100 stycken. I slutet av sommaren kläcks äggen och larverna övervintrar i äggen till nästa säsong. På våren kryper de fram och börjar äta knopparna och spinna sin väv. Under högsommaren utvecklas de till fjärilar.

För att fortsätta med naturens små underverk har vi åter fått häckande tornseglare. Det var återkommande gäster under föräldrarnas livstid och byggde sina bon under vårt kupade tegeltak. Runt 2010 renoverade vi taket och bytte ytskiktet där det ingår hinder för att slippa ovälkomna gäster. Året efter byggde pappa speciella holkar för arten som present till min sextioårsdag. Fram tills nu (tolv år senare) har ingen av dem hittat tillbaka. I år har det hänt. Både vår och systerns holkar har blivit bostad för de långväga gästerna.

Tornseglaren är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen seglare i norra Europa. De påminner i formen om svalor men är egentligen inte närmare besläktade med dessa tättingar. I stället är de närmast besläktade med kolibrier och trädseglare. Den är en flyttfågel och har sitt vinterviste i Afrika, söder om ekvatorn.

När de kretsar runt husen är det som skrikande kamikazepiloter som utför flyganfall. Arten är extremt anpassade till ett flygande liv och efter att de kläckts befinner sig många i luften från att de lämnar boet tills de häckar första gången. Tack Wikipedia för informationen.

10 juni

Det finns ägodelar som man gör sig beroende av. Som innebär att vardagen vänds upp och ned när de inte fungerar eller försvinner på ett eller annat sätt. Idag är det mobilen som blivit den mest oundgängliga följeslagaren. För mig kommer bilen på andra plats.

På årsdagen av mammas bortgång dog vår bil. Plötsligt och oväntat. Den lämnades in för att byta framruta i vilken det uppstått en spricka. På morgonen den tjugofjärde maj kördes bilen till ett av de större företagen som är specialister på området. Efter några timmar ringer de och säger att bilen är livlös efter att den nya rutan monterats. En tillkallad mekaniker har inte lyckats lösa problemet.

Åker dit och konstaterar att bilen inte är körbar. Visar inte ett livstecken. Bärgare tillkallas som inleder med att göra återupplivningsförsök. Förgäves. Bilen får transporteras till närmaste verkstad som suckar och meddelar att det inte finns tid förrän om ett par veckor.

Står handfallen. Hustrun är på vandringsresa i Spanien och odlingarna på landet kommer att förfaras utan vattning. Hyr en liten och billig bil under tre dagar för att klara de akuta problemen. Beger mig tillbaka till landet för att vårda grödorna och hämta den äkta hälften på Arlanda vid tillbakafärden.

Inser att det dagliga fungerar hjälpligt. Frun cyklar och handlar. Med kommunala färdmedel klarar vi det mesta. Däremot gnager oron över allt som odlas på landet och behöver vatten. Bestämmer oss efter några dagar att ta oss upp dit med varsin ryggsäck. Finns tillräckligt med mat i frysen för att vi ska klara oss ett par dygn. Blir buss, tunnelbana, tåg, därefter buss igen till den ort som ligger närmast lantstället. Köper halvgräddad pizza och tar oss därefter till fots den sista halvmilen. Fungerar alldeles utmärkt när man inte har några tider att passa. Fyra och en halv timme dörr till dörr. Tåg och anslutningsbuss för två personer tur och retur för femhundra. Nästan mindre än vad bränslet kostar när vi tar bilen.

Kontaktar firman som orsakat bilhaveriet. De bestrider mina krav på ersättning för reparation, hyrbil och stilleståndsersättning. Ser det inträffade som ett tecken från ovan om att det är dags att byta bil. Letar på nätet efter lämpliga alternativ.

Får låna en bil av syster och svåger för att kunna pendla mellan hemmet och landet tills bilen är åtgärdad. Passar på att provköra tänkbar ny bil på vägen. Efter två dagar varnar den lånade bilen för att AdBlue behöver fyllas på inom kort samtidigt som en varningslampa tänds. Åker till närmaste mack för att åtgärda problemet. Går bara i cirka tre liter AdBlue. Lampan lyser fortfarande och display meddelar att bilen inte kommer att vara körbar om sjuttio mil.

Konfererar med svåger och konstaterar att bilen måste lämnas in för felsökning. En timme innan avfärd till verkstad norr om staden ringer min verkstad och berättar att vår bil är reparerad och klar. Hämtar ut den. Tydligen har det inträffat kortslutning i samband med bytet av framrutan. Fortsätter norrut för att lämna in systerns bil till den andra verkstaden. Promenad tre kilometer till närmaste tunnelbana och därefter hem. Puh.

Känner lättnad. Messar bilsäljaren och meddelar att vi köper den nya bilen. Förhoppningsvis byte om en vecka. Blir Peugeot igen. Känns som om cirkeln är sluten. Tillbringade mina tio första arbetsår på generalagenten för det franska bilmärket. I morgon ska jag ta upp striden med glasfirman för att få min rättmätiga ersättning. Fortsättning följer.

21 maj

Tystnaden och lugnet är överväldigande. Har satt på radion och följt dagens fotbollsmatcher i brist på någon att tala med. Hustrun har begett sig till Galicien på vandringsresa. A Coruña i närheten av Santiago de Compostela. Nordvästra Spanien. Känner viss avundsjuka, är ett område jag gärna skulle vilja besöka. Får sättas upp på resor-att-göra-listan.

Syster och svåger har åkt hem för att arbeta. Ettan och äldsta barnbarnet har också gett sig i väg. Liksom grannarna. Ensam kvar. Har vattnat odlingarna som faktiskt börjar likna något. Nyfiken på att se vad som kommer att växa bra här och vilka grödor vi kan glömma framöver. Har stora förhoppningar på de olika sorterna av tomater, några har förgrott hemma i arbetsrummets fönster och andra är färdigköpta som plantor. Blir en tävling som ska bli spännande att följa. Märkligt att de kan vara så fascinerande att varje dag gå ut och se vad som sticker upp ovanför jordytan. Ett typiskt ålderstecken.

Diskuterade skolans utveckling i går kväll. Alla förändringar som skett. Ingenting från ens egen skolgång går att känna igen. Det mesta har förvandlats till oigenkännlighet. Grundutbildningen i kärnämnen är ett exempel. Den generella kunskapsnivån i svenska och matematik är bristfällig. I andra sammanhang hjälper det numera inte att du har kunskaper om du inte har förmågan att argumentera, analysera och dra slutsatser. Tidigare fanns det tillfällen för den som var praktisk begåvad att briljera med sina färdigheter och bygga sitt självförtroende. Ämnen som slöjd, gymnastik eller hemkunskap var räddningen för många som inte hade läshuvud. I alla dessa ämnen (nu med nya namn) premieras nu de teoretiska kunskaperna mer än det praktiska handlaget. Barnens rätt till en god utbildning har ersatts av experiment och privatiseringar. Synd och skam.

Har lagt upp en plan för de närmaste dagarna. Prioritet ett är att vårda odlingarna. Därefter ska det målas, klippas gräs och bringas ordning på kaoset i verkstaden. Hur nu det ska gå till när för många saker ska samsas på för liten yta. En ekvation som blir en utmaning. Det måste dessutom finnas tid för att läsa och skriva. Måste komma i gång med motionerandet också. Har hostat i fyra veckor så all form av träning har blivit eftersatt.

Har just sett färdigt Göteborg mot Bajen i Allsvenskan. Ingenting som gläder eller gör att pulsen höjs. Medioker match och kommer att bli en medelmåttig säsong. I bästa fall. All den förväntan som fanns har redan grusats.

Avslutar kvällen på verandan med solnedgång och fågelsång. Sämre kan man ha det.

30 april

Aprilväder har blivit ett begrepp för oberäknelighet. Ömsom sol och värme, ömsom regn, snö och kyla. Förstnämnda har vi inte fått se skymten av i år. Konstant kallt och ruggigt med undantag för några enstaka dagar. Häromdagen kom hagel och det är inte länge sedan havsviken på landet blev helt isfri. Enligt Wikipedia kommer troligen månadens namn av latinets aprilis, besläktat med ordet aperire som betyder öppna. Sägs att betydelsen härstammar från att jorden öppnar sig när växter börjar gro.

Apropå ämnet är jag halvvägs till att bli amatörbonde. Fler odlingar är förberedda på landet. Hela skrivbordet hemma är fyllt med grödor som förgror. Enligt det ursprungliga schemat skulle de planterats ut för ett par veckor sedan men vädret har lagt krokben för planerna. Har i alla fall satt potatis. En tidig sort som heter Maria och dessutom mandelpotatis.

Bakom datorn står nu små krukor med sex olika sorters tomater, tre chilisorter, sockerärtor, salladslök, grönkål, mangold, morot och rödlök. Örter, spenat och sallad såddes senast vi var uppe. Håller tummarna för att det inte var för tidigt. Trängseln i arbetsrummet börjar bli besvärande eftersom grönsakerna har sällskap med mammas gamla blommor och nyinköpta pelargoner som inväntar bättre väder inne i värmen. Den lilla buddhastatyn som fick vaka över terrassen förra året gillade inte kylan. Färgen flagnade. Fick täckas med bronsfärg och väntar nu otåligt på sina omgivande blommor.

Var på golfresa förra veckan. Spanien. Vi var fyra kamrater som fick njuta av lite värme och blå himmel. Själva golfspelandet förtjänar inte att nämnas. Bara att inse att eventuella förbättringar kräver träning. Eftersom något sådant inte är aktuellt får man ta skeden i vacker hand och acceptera att man är en skugga av sitt forna jag. Behållningen på resan var några riktigt trevliga måltider. Delade rum med en förkyld vän vars basilusker drabbade mig efter hemkomsten. Risk för att det tar en evig tid att bli av med infektionen.

Tillståndet gjorde att jag fick tacka nej till svägerskans pensionsfest igår. Trist. Var några vänner där jag inte träffat på länge plus naturligtvis släkten på fruns sida. Förfasas över att personer som är tio år yngre börjar gå i pension. Känns overkligt och lite skrämmande. Blev en kväll i ensamhet.

Risken är att eländet håller i sig ett tag. Vaknade vid fem när hostan blev för besvärlig. Den håller sig på mattan när jag sitter så det blev en skrivstund i stället. Inser att det var länge sedan något publicerades i den här kanalen.

Passade på att läsa ut en bok av Mario Vargas Llosa. Avundsjuk på många begåvade författares berättarkonst. Själv tragglar jag vidare med mitt eget bokprojekt och inser mina begränsningar. Mycket behöver skrivas om för att bli tillräckligt bra. Får ta det steg för steg. Utan deadline finns ingen anledning till stress. Funderar på att begagna mig av titeln Outgiven fritidsförfattare.

Hustrun börjar också bli krasslig så valborgsfirandet lär bli av det enklare slaget. I eftermiddag spelar Hammarby mot Malmö. Borta. Inger inga större förhoppningar.

22 mars

Besynnerligt att värmen ska ta så förtvivlat lång tid på sig att återvända när den har så bråttom att försvinna på höstkanten. Snön som överraskande föll för ett par veckor sedan har precis lyckats smälta undan. Grusade förhoppningarna om att kunna tjuvstarta med trädgårdsarbetet. Snödroppar och tidiga krokusar är ändå små tecken på att våren är på väg.

Sägs att det ska bli uppemot tio grader idag. Tvingades till och med ta av mössan under morgonpromenaden. Även om solen oftast lyser med sin frånvaro går det så sakteliga åt rätt håll. Fåglarna sjunger i mun på varandra, talgoxarna kvittrar som lärkor och hoppet lyser i ögonen på människor man möter.

Har efter mycket om och men kommit till skott och tagit första dosen av bältrosvaccin. Kan man klara sig undan den ohyggliga virussjukdomen är mycket vunnet. Den brännande smärtan som blir följden har gett upphov till namnet helveteseld vilket sägs vara beskrivande för sjukdomen. Andra dosen om cirka två månader. Blir begränsad motion på grund av biverkningar. Huvudvärk på morgonen och allmänt nedsatt tillstånd. Nåväl, ska väl gå över på någon dag.

Vårvibrationerna har gett upphov till febril aktivitet. Hemmet ska förändras. Något som alltid uppstår vid den här årstiden men nu med större kraft än vanligt. När trean flyttade ut fick gästsängen följa med. Det som tidigare var kombinerat arbets- och övernattningsrum har förvandlats till träningsanläggning, bibliotek och skrivarlya. Samt härbärge för förkultiverade grönsaker som står uppradade i det ena fönstret. Inger förhoppning om att vissa kan skördas innan höstkylan sätter in igen.

Bokhyllor, en fåtölj till vardagsrummet och en till skrivarlyan samt ett par golvlampor är införskaffade. Merparten begagnade, bland annat en snygg tvåarmad golvarmatur för hundrafemtio kronor. Den sistnämnda på grund av att en kanin gnagt av elledningen. Gick att reparera på en kvart. Dock med kortare sladd än ursprungligt.

Besöken på secondhand-affärer innebär vanligtvis att det även köps ett par böcker. Går att göra häpnadsväckande fynd av nutidens största författare. Priset på en riktigt bra bok är detsamma som för skräplitteraturen. Hittade bland annat en ny favoritförfattare; Jean-Michel Guenassia. Slukade De obotliga optimisternas klubb. Lyckades även beställa ytterligare en roman han skrivit. På nätet. Båda läsvärda. Rekommenderas.

Den nyvunna energin har även inneburit att försummade och misshandlade blommor har blivit omplanterade. Förvånad över att de överlevt. Räddningsaktionen gör förhoppningsvis att de visar sin uppskattning genom att bli mer stilfulla framöver.

Håller på att bli övertalad om att testa gåfotboll. Gammal kamrat som tjatar. Var nere och tittade på en träning för ett par månader sedan och hustrun blev eld och lågor. Kvinnor och män i en salig blandning, de flesta något till åren komna. Liksom vi. Har lovat att dyka upp någon gång framåt vårkanten. Är lite tvivlande inför äventyret. De bollkänsliga och lydiga extremiteterna som firade vissa framgångar på fotbollsplanen har säkerligen förvandlats till två okänsliga trästockar som saknar koordination. Dessutom är orken inte vad den borde vara. Finns några i sällskapet som behållit sin fysiska förmåga bättre än jag. Vi får se hur det går. Risken är överhängande att det bara blir en enda träning.

De tre musketörerna.

(ur något som eventeuellt blir en bok. Så småningom.)

I ett hörn lite längre in i lokalen har tre något skamfilade herrar placerat sina ändalykter. Besöker oss ungefär varannan dag och sitter alltid vid samma bord. Den sammansvetsade gruppen har fått den smickrande benämningen De Tre Musketörerna. Inte på grund av sina hjältedåd utan snarare för att antalet överensstämmer med förlagan samt att trion ständigt syns tillsammans här på Ugglan. Så snart någon är sjuk eller har förhinder av annat slag stannar de övriga hemma som om devisen Un pour tous, tous pour un vore deras rättesnöre.

Samtliga har nyligen inträtt i pensionsåldern efter åratal av mödosamt slit i sina respektive yrken. Viktmässigt står Grosshandlaren i en klass för sig själv. Vore det boxning skulle han vid invägningen placeras i gruppen supertungvikt. Ansiktsfärgen påminner om en nykokt kräfta, som om hela huvudet är en tryckkokare på väg att explodera. Kroppshyddan kan inte ens den populäre tevekriminologen mäta sig med. Vid minsta ansträngning pustar och stönar han som ett ånglok. Det är knappast en kvalificerad gissning att hans knallröda uppsyn beror på högt blodtryck. Smeknamnet beror mer på hans fysionomi än på hans yrkesverksamma år som tobakshandlare här på Söder.

Under hela sitt vuxna liv har han nyttjat tobaksvaror av alla slag för att vara trogen sin profession och en förebild för alla kunder. Lungorna har uthärdat livshotande rök från cigaretter, pipor och cigarrer. Likaså väggar och inredning i den lilla butiken som fick genomgå en grundlig sanering innan den nye ägaren kunde överta verksamheten. För att råda bot på de fysiska krämporna har han helt och hållet tvingats upphöra med nikotinprodukter. Sedan dess är han alltid på dåligt humör. Vresig och surmulen. Överreagerar på minsta lilla kommentar vilket regelbundet orsakar konflikter i gruppen. Dessutom har han lagt på sig ytterligare ett tjugotal kilon sedan han la rökdonen på hyllan. Det är inte osannolikt att han varit vid bättre vigör om han fortsatt med rökningen och undvikit viktuppgången.

Flaggstången är den ene av vapendragarna. Till det yttre är han en stark motsats till sin kompanjon. En tvåmetersman med en tunn och alltför lång kalufs som oupphörligt är i oordning och vajar som en vimpel så snart vinden tar tag i hans hår. Trots en frisk aptit är han pinnsmal och har byxor som ser ut att vara ett par nummer för vida men slutar på vaden. Den lustiga framåtlutade gångstilen sker med långa kliv likt den äldre av Bröderna Marx. En gymnastisk prestation av en något ålderstigen man.

Den gänglige har ett förflutet som bokförare och besitter ovärderliga kunskaper när det gäller att undanhålla staten dess, i hans ögon, orättmätiga anspråk i form av sociala avgifter, moms och skatter av andra slag. Med raffinerade konster och knep har han hjälpt Grosshandlaren att bli en smått förmögen man och även fått sin beskärda del av kakan. En tredjedel av det omfattande skattefusket har hamnat i hans egna fickor. Ett muntligt avtal som följts till punkt och pricka vilket båda är belåtna med. Deras gemensamma ståndpunkt är att skattefria intäkter skänker avsevärt större glädje än övriga inkomster.

Den tredje i sällskapet är Brottaren som trots sitt smeknamn aldrig utövat den krävande idrottsgrenen. I stället är det hans uppenbarelse som för tankarna till utövarna av den klassiska kampsporten. Musklerna är anskaffade via jobbet som murare kompletterat med ett oändligt antal timmar med att lyfta skrot. Det sistnämnda med benäget bistånd från en hjälpsam granne som tillhandahåller ett garage med ett välutrustat gym. Under åratal har han svettats och kämpat för att bygga sina imponerande muskler. Utseendemässigt är han ett par huvuden kortare än Flaggstången men är å andra sidan dubbelt så bred med en tjurnacke som skulle få en skjorttillverkare att slita sitt hår. Av den anledningen använder han uteslutande T-shirts och andra töjbara tröjor kompletterat med så kallade mjukisbyxor.

Detta lustiga sällskap ägnar varje besök åt kortspel trots att Brottaren har problem med sina olydiga och krumma fingrar som är drabbade av artros och liknar små prinskorvar. Till de andras irritation fumlar han ideligen med korten och tappar dem med jämna mellanrum på golvet. Något som föranleder ilskna påhopp från medtävlarna.

14 februari

Macbooken är kaputt. Rosslade och gav upp andningen. Anlitat expert för återupplivningsförsök. Väntar med spänning på resultatet.

Skrivandet haltar. Är som att bli av med sin högra arm. Eller kanske den vänstra för att inte överdriva för mycket. Hade bespetsat mig på skrivtid och avkoppling under två veckor i Mexiko. Blev papper och penna i stället. Plus skrivande på mobilen. Inser att handstilen urartat efter alla år med elektroniskt skrivande. Blir oläsligt och kan endast hjälpligt tydas av mig själv.

Synnerligen välgörande resa som startade tveksamt med ett dygn försenat flyg. Blev övernattning på Arlanda. Kompenserades med finmiddag på Marcus Samuelssons Kitchen & Table. Överreklamerat.

Yucatánhalvön. Akumal. Lagom värme och ständig bris från havet. Var som att bo i en djurpark. Små partier av exotisk djungel, bland annat med mangroveträd och buskar, inklämd mellan hotellbyggnaderna till skillnad mot gångvägarna som kantas av palmer. Mexikansk agouti, näsbjörnar och leguaner kryper fram från sina gömställen och rör sig mellan husen framåt kvällen. Varning för krokodiler vid en av hotellområdena gränser.

Badar med fiskar som är upp till trettio centimeter långa. Då och då dyker pelikaner ner mellan de badande för att fånga sin middag. Betraktade en häger med långa pinnsmala ben som vadade omkring på grunt vatten och letade föda. Genomborrade blixtsnabbt stora fiskar med sin spjutspetsliknande näbb. Fascinerande skådespel.

Letar man fel kan man klaga på att det är alldeles för stort och därmed lite opersonligt. Som en välordnad semesterfabrik. All inclusive. Fem hotell inom samma koncern intill varandra. Ett tjugotal restauranger att välja bland. Allt inom behagligt avstånd. Inget tjafs om matnotor eller betalningar i baren. Förvånansvärt hög kvalitet på mat och dryck. Däremot överraskande milda och oväntat bleka kryddningar. Är väl amerikanarnas smak som styr utbudet. Tror hälften av gästerna kom från USA.

Dygnsrytmen rubbad. Blir allt svårare att hantera tidsomställningen med åren. Senare morgonpromenad. Just nu känns det som vår i luften. Bländad av lågt stående sol i tevesoffan. Skidskytte-VM. Blir brons för Samuelsson.

26 januari

Blött på verandan efter nattens regn. Ett lager vatten ligger över sjöisen. I närheten av den översvämmade ån omringas närstående träd och täcker dessutom stammarnas rötter Änder simmar ovanpå gräsmattan och söker något ätbart. För några dagar sedan var planen att fotografera och beskriva det skimrande vinterlandskapet när minusgraderna förvandlat fuktiga träd till vackra kristallkonstverk. Solbelysta gnistrande grenar och ett tunt lager snö var som sinnebilden av en magisk vintersaga. Dagen efter var allt borta. Puts väck.

Dystert väder gör att promenaderna blir kortare. Kompletteras med motionscykeln som fått ta plats i arbetsrummet. Sedan trean flyttade ut för ett par veckor sedan innehåller rummet även träningshörna och bibliotek. Behöver inte trampa många minuter förrän pulsen galopperar. Ett kort pass är bättre än ingenting. Borde ändå bidra till att bromsa det fysiska förfallet.

Nostalgiträff idag. Fotbollsgänget som började spela tillsammans för drygt sextio år sedan samlades på en restaurang för lunch. Mycket letande i minnets korridorer. Blir som att lägga ett pussel där var och en bidrar med sina egna bitar. Funnit lite gamla noteringar från förr och lagbilder som hjälper oss att få lite ordning på händelser och personer. Gör att vissa saker klarnar medan andra tills vidare förblir en gåta.

Hade kulturdag igår. Besök på Fotografiska tillsammans med vänner och efterföljande lunch. Tre utställningar och massor av intryck. Ägnade mest tid åt Ett sekel av nyheter som redovisades med ett urval av alster från TT:s enorma bildarkiv. En tidsresa från året för den kvinnliga rösträtten till dagsaktuella händelser. Däremellan ett stort antal milstolpar som sitter fastetsade i medvetandet. Månlandning, epokgörande idrottshändelser och revolutionerande uppfinningar. Var trångt om saligheten. Tycks vara ett populärt tillhåll för pensionärer.

Utställning nummer två bestod av effektfulla kompositioner av den senegalesiska konstnären Omar Victor Diop. Säregna bilder som till största delen består av självporträtt i olika former. Sägs fånga den afrikanska diasporan och svart motstånd i ett globalt perspektiv. Är en färgexplosion i jämförelse med de andra två utställningarna.

”Självporträtt har blivit ett sätt för mig att förkroppsliga historiska personer som är relevanta för diskussioner även idag. När alla gestaltas med samma ansikte blir de del av samma mänskliga armé som marscherar mot humanism, värdighet och medmänsklighet. För mig förstärks också det faktum att jag kunde ha varit en av dem. Genom mitt arbete vill jag hylla de här personerna” säger konstnären om en del av utställningen.

Den tredje är tillägnad Hans Gedda. Kanske vårt lands mest framgångsrike personfotograf, berömd för sina intima och avskalade porträtt. Många av Sveriges och världens storheter har förevigats genom hans kameralins. Astrid Lindgren, Evert Taube, Andy Warhol och Nelson Mandela är bara några exempel. Ofta lyckas han finna ett magiskt ögonblick. Extra roligt är att jag hade förmånen att samarbeta med honom i ett reklamprojekt för många år sedan. Älskar enkelheten i svartvita bilder.

Nu är det bara två dagar tills det äntligen är dags för avfärd mot värmen. Snart är det vår.

12 januari

Något veligare än vädret är svårt att tänka sig. Verkar inte kunna bestämma sig om det ska bli vinter eller om tiden är mogen för att hoppa över den årstiden helt och hållet. Även om jag inte tillhör den entusiastiska skara som älskar snö och kyla är det här alternativet ingenting som framkallar lyckokänslor. Temperaturen pendlar ideligen mellan ett antal plus respektive minusgrader. Så snart man får möjlighet att glädjas åt ljuset som snön åstadkommer töar det bort och ersätts av slask och gråtunga moln. Solen lyser för det mesta med sin frånvaro. Man får trösta sig med att vi går mot ljusare tider.

Fortfarande utmanar skridskoåkare ödet och ger sig våghalsigt ut på sjön. Plöjer genom några centimeter vatten som lagt sig på isen som uppenbarligen fortfarande bär. För en okunnig ser det livsfarligt ut. Allt fler äventyrare utmanar ödet och ägnar sig åt nära-döden-upplevelser.

Klättring där livet både bildligt och bokstavligt hänger på en skör tråd har för många blivit en oumbärlig aktivitet. Motorsport där man färdas i hastigheter på några hundra kilometer i timmen med bara centimetrar mellan bilarna tillhör de populäraste sporterna. Base jumping när man hoppar från höga byggnader med fallskärm och glaciärdykning är andra spektakulära sysselsättningar. I de flesta fall räcker det med ett minimalt misstag så tar livet plötsligt slut. Har svårt att förstå lockelsen.

I det här väglaget krymper promenaderna både i tid och längd. Utegymmet får klara sig utan mig framöver. Tar fram all inneboende viljekraft för att motvilligt bege mig ut. I gårdagens blåst och regn kändes det som nålstick i ansiktet i motvinden. Idag var det något lugnare. Naturupplevelserna är begränsade när hela gråskalan är representerad utan inslag av uppmuntrande kulörer. Kan dock uppskatta de avskalade björkarna när de står nakna. Stolta och stiliga i väntan på värme. I övrigt är det inte mycket att yvas över.

Nyheterna domineras av obehagligheter. Krig och dödsskjutningar har blivit den nya vardagen. Läser i dagens tidning en analys av det eskalerande inhemska eländet. Det konstateras att vi aldrig får tillbaka det trygga och jämlika samhälle som existerade när man växte upp. Klassklyftor och kulturkrockar blir allt djupare. Integrationen är ett stort misslyckande. Ett problem som sopats under mattan i decennier. Dagens åtgärder från politiker är i första hand hårdare straff men det finns få förslag som tidigt fångar upp och stoppar nyrekryteringen till gängkriminaliteten. Knappast det samhälle man vill lämna efter sig till barn och barnbarn.

Letar efter ljuspunkter men har svårt att finna dem. Hoppas att det är mörkret och årstiden som är huvudorsaken. Får tills vidare nöja mig med att alla nära och kära är friska. Att trean ser fram emot att flytta till sin nya lägenhet i helgen. Att ettan med barn njuter av solen söderut. Och att Sverige gör sitt inträde i handbolls-VM i kväll. Alltid något som kan skingra tankarna.

25 december

Minus sju grader. Den timerinställda utebelysningen har precis ersatts av morgonljuset. Blev rekordtidigt sänggående igår för att vara julafton. Firandet blev begränsat och dessutom inställt i dag då alla barn, barnbarn och även de äldstas moster skulle ses hos oss. Inköpt mat har fått frysas in. Drycken lär väl gå åt så småningom.

Hemmavarande trean har varit sjuk i snart en vecka. Även fyran med flickvän har lyckats dra på sig något virus. Börjar bli en vana efter alla covid-jular. Bestämde oss för att se vad tevekanalerna har att erbjuda för en gångs skull. Kryllade av julkonserter, repriser på program som återkommer den här dagen varje år och ett tjog menlösa amerikanska julfilmer. Hittade heller inget vettigt på play-kanalerna. Blev en bok i stället. Babels hus av PC Jersild. Underhållande om livet på och runt storsjukhus på sjuttiotalet som jag, av någon anledning, inte läst tidigare. Rekommenderas till ettan och alla andra som arbetar inom sjukvården.

Spikskor på. För säkerhets skull. Pappas gamla. Snart tre år sedan han gick bort. De fodrade skorna lär leva flera år till. Ute är tystnaden total. Knastrar under fötterna när de vassa dobbarna möter frusna samlingar av små sandkorn.

Hör ett underligt vinande ljud bakom mig. Vänder på huvudet. En svärm med ett trettiotal änder kommer flygande på låg höjd och passerar en meter ovanför mitt huvud. Tio sekunder senare kommer en ny formation från samma håll. Som lågt flygande stridsplan som vill undgå radarupptäckt. Beger sig från ån med öppet vatten för att söka föda annorstädes. En stor grupp har samlats på en tomt där någon vänlig själ har dukat upp ett smörgåsbord av brödrester.

Frostnupna grenar och blad glittrar när solens strålar når dem. Gröna tujahäckar ser ut att vara pudrade med florsocker på ovansidan. Den ödsligaste promenaden i mannaminne. Spöklikt. Är förmodligen obligatorisk sovmorgon i de flesta husen. Stegen ekar mellan villorna. Sopranliknande kvitter från småfåglar blandas med avlägset trafikbrus från den stora genomfartsvägen. Ser på avstånd två hundar som möts och skäller ut varandra. Det finns olika sätt att framföra julhälsningar.

Rekordhöga elpriser tycks inte avskräcka från ljusslingor och andra lysande julpynt. Vissa tända dygnet runt. Apropå elektricitet har regeringen fått en urusel start. För tidiga och illa genomtänkta förslag när det gäller elsubventioner och skattelättnader på bränsle har skapat frustration runtom i landet. Företag som är beroende av elektricitet går på knäna. Hela landets system för elproduktion lämnar mycket övrigt att önska. Men de har fler problem än så att brottas med. Nato-frågan är en. Besynnerligt att Sverige ska behöva krypa för en halvdiktatur där presidenten är både stats- och regeringschef. Ett land där demokratin urholkas. Dags för andra länder att sätta press på Turkiet och Ungern. Dagens regering får vara glada att det är fyra år till nästa val.

Eftermiddagstur förbi ettan respektive tvåan för att lämna barnbarnens julklappar. Korta besök för att hinna hem och förbereda kvällens middag. Den traditionella lammfilén. I kväll för tre personer i stället för arton om alla kunnat komma.

God Helg alla läsande vänner.

12 december

Gårdagskvällens snöfall har målat sjön kritvit. En av naturens alla förtrollande yttringar. Orörd snö framkallar ett rofyllt lugn. Att sätta en fot på den obeträdda ytan är som att häda. Som att klottra på ett vackert konstverk.

På terrassen har snön gjort att vår övervintrande lilla Buddhastaty blivit skrudad i en axelbandsklänning och en liten dekorativ vit mössa. Samsas med det lilla fågelhuset där skatorna regelbundet får skrämmas bort. Av de större arterna har vi bestämt att koltrastarna är välkomna tillsammans med alla småfåglar.

Några minusgrader. Trean har begivit sig till arbetet i ottan. Det vill säga när det fortfarande var mörkt. Kommer vara inneboende hos oss ett par veckor till innan det blir flytt till den första riktigt egna lägenheten. Tidigare har han fått nöja sig med studentbostäder av modell skokartong.

Idag fyller han trettio. Vad hände? Hur gick det till? Det är på barnen som man inser det egna åldrandet. Att varje år obönhörligt läggs på de föregående. Lite skrämmande. Blir ett lugnt firande på hemmaplan till kvällen. Dagens huvuduppgift är att inhandla lite asiatiska inslag till middagen. Sushi och sashimi och därefter blir det italienskt tema.

Han får nöja sig med vårt sällskap och att bli uppvaktad av frun via Skype. Nästa år blir det återförening i den nya lägenheten tack vare att hennes uppehållstillstånd efter många turer har blivit klart. Men först ska de gemensamt fira det kinesiska nyåret i Taiwan.

Morgonträning och minimal frukost är avklarade. Lindriga gallproblem gör att det blir några dietdagar för att inte problemen ska eskalera. Skadar inte att minska matintaget emellanåt. Gör att det förvinner ett par kilo. Tyvärr blir det inte alltid på de ställen man önskar. Dessutom kommer hälften av den förlorade vikten tillbaka så snart man återgår till normalkost igen. Likt en bumerang.

Haft blandad framgång med mitt andra skrivprojekt. Det går upp och ned. Märkligt hur en idé plötsligt uppstår så att långa avsnitt nästan skriver sig själva. Allt bara flyter på. Det behövs varken ansträngning eller något avancerat tankearbete. Vid andra tillfällen står det fullkomligt stilla. Rör sig i snigelfart. Stirrar in i skärmen. Via tangenterna kommer bara banaliteter. Skräp. Det flyter inte. Blir osammanhängande och fullt av plattityder.

Stundtals upplever jag att det skymtar någon slags kvalitet i texterna. Att de rör sig i rätt riktning. Att orden lägger sig behagligt intill varandra. Trivs tillsammans. Inte alls oävet. Däremot raseras delar av självförtroendet när man uppslukas av en riktigt bra bok. Ordrikedomen, variationen och flödet hos stora författare åstadkommer avundsjuka. Det verkar vara så enkelt för en del. Vi andra får streta på.

Mörkret lägger sig till rätta. Alldeles för tidigt. Tröstar oss med lite stämningsfull belysning på terrassen. Några månader till.

1 december

Grått och dystert. Den här årstiden blir det senare uppstigning. Lämnar aldrig sänghalmen förrän det ljusnar om det inte är absolut nödvändigt.

Det spritter knappast i kroppen för att ge sig ut. Men det måste göras. Frukost serveras inte förrän morgonmotionen är avklarad. En grundregel som följs slaviskt (nästan). På sjön ligger en tunn hinna av is. Lär däremot inte bli långvarigt. Försvinner om ett par timmar. Var likadant i går. Då gjorde den förrädiska halkan promenaden både kortare och långsammare. Byter till dubbade skor i dag för att inte riskera allvarliga fallskador. En gammal kropp måste hålla sig upprätt.

Begränsade rester av snösmockan som drabbade Stockholm ligger kvar längs med strandpromenaden medan de upplogade snöhögarna inte krymper nämnvärt. Den tunga snön har gjort att tjocka grenar brutits av från de högresta träden och häckar har vikt sig för snömassornas tyngd. Ligger nedpressade mot marken tills vår och värme förhoppningsvis får dem att resa sig igen.

Vid den lilla skolan pågår en fotbollsmatch på ett underlag som består av nedtrampad snö. Påpälsade elever jagar bollen under överinseende av en lärare. Undviker utegymmet. Ytan ingår uppenbarligen inte i kommunens snöröjningsuppgifter. Riskerar inte livet för att ta mig dit på ojämnt och isigt underlag. Får ersättas av andra övningar.

Vid kolonilotterna har kommunen satt upp en skylt som berättar att det förr fanns ett stort antal tvätterier utmed ån som förbinder de två sjöarna. Eftersom bostäder och fabriker i stan eldades med kol var bryggor och stränder nedsmutsade. Härute fanns det dock gott om sjöar och vattendrag med rent vatten. Till en början rengjorde kvinnor storstadsbornas tvätt för hand. Vid 1900-talets början uppfördes särskilda tvättlador med tvättstuga på nedre botten och torkvind på övervåningen. Arbetstiden var från klockan åtta på morgonen till nio på kvällen. Några tvätteriägare var dessutom jordbrukare och odlade havre, potatis och råg där kolonilotterna nu ligger. The times they are a-changin.

För närvarande tillbringas den mesta tiden med fotbolls-VM. Detta besynnerliga skådespel som blivit ett politiskt slagträ länder och kontinenter emellan. Delar av västvärlden ser det som en möjlighet att markera mot avsaknaden av demokratiska rättigheter och människors lika värde. Att spelen hamnade i Qatar är märkligt ur flera synvinklar.

Spektaklet är däremot fascinerande att betrakta. Den glädje som de afrikanska supportrarna visar när hemlandet lyckas göra mål är obetalbar. Tyvärr är det här, liksom i andra sammanhang, inte alltid de roligaste fotbollslandslagen som går vidare. Inte heller de bästa. Mycket handlar om tillfälligheter och om vem som lyckas peta in flest bollar i motståndarmålet. Beklagligtvis lönar sig ibland tråkig och defensiv taktik.

De välkända storheterna har imponerat mest. Brasilien, Frankrike och Spanien. Även Argentina fick lite av en återupprättelse i går efter två mediokra insatser. Utan ett svenskt landslag blir det dessvärre inte lika nervkittlande. Till råga på allt åkte Danmark ut. Det enda nordiska inslaget.

Vem ska man hålla på nu?

18 november

Två grader. Ljuset låter vänta på sig. Som alltid den här bedrövligt mörka, kalla och fuktiga perioden. Nattfrosten har börjat ge med sig. Nöjer mig med den kortare promenaden till brevlådan medan hustrun går vidare till sjuttiosexan. Ängen ligger övergiven. Små vattendroppar hänger på elstängslet som omger betesmarkerna. Korna befinner sig inomhus hos bonden. Bara de fastboende är här. Och vi.

Efter en vecka hemma är det dags för en på landet. Omväxling förnöjer, som de säger. Miljöombytet är en tröst i bedrövelsen i väntan på utlandssemester. Dröjer ända tills januari i år. Annars har vi försökt fly Sverige den här årstiden. Inser varför.

Har fått hälsporre. Enligt vår gemensamma diagnos. När vi slagit våra kloka huvuden ihop pekar vi ut mina nya skor som orsaken. Bestämmer att de ska ersättas av andra ett tag. Samt att promenaderna får bli kortare. Enligt expertisen på nätet är cykling det vettigaste alternativet som står till buds.

Nåväl. Är ju inte elitidrott som kroppen ska förberedas på. Handlar mer om att den inte ska rosta ihop så att delar av den börjar kärva för mycket.

Har ett stort antal kartonger med gamla papper och fotografier från föräldrarna här uppe. Är lätt att förlora sig bland dem. Inser att det finns en saknad som även inbegriper människor man aldrig mött. Mina farföräldrar gick bort unga. Tuberkulos respektive polio.

Farfar var finsnickare. Det hette så. Firma på Luntmakargatan. Har ett schackbord som han tillverkat och som har sett bättre dagar. Funderar på om jag klarar av att varsamt renovera det på egen hand eller om en expert ska anlitas. Tål att tänkas på.

Inte ens mamma hann träffa dem. Finns dokument och telegram från deras bröllopsmiddag på hotell Reisen. 1925. Snart hundra år sedan.

Om ytterligare ett sekel kanske det finns botemedel även för dagens dödliga sjukdomar. Cancer är det stora spöket. Läser om Börje Salming, född samma år som jag själv. ALS måste vara bland det jävligaste man kan drabbas av. Måtte forskningen kunna utplåna detta fasansfulla lidande.

Syster och svåger kommer upp i morgon. Vår tur att bjuda på middag. Nästa vecka blir det finmiddag på restaurang med hotellövernattning i närbelägen stad. Min och svågerns födelsedagar ska uppmärksammas. Fyller dagarna efter varandra. Presenter undanbedes, som det brukar stå i annonserna här i lokaltidningen.

Dags att gå ut och göra lite nytta. Motorsågen ska få göra rätt för sig. Finns fallna träd som ska kapas upp och forslas bort för att förmultna på lämpligt ställe. Duger inte till ved. Blir långkalsonger idag.

1 november

Årets i särklass tråkigaste period har inletts. Förr var det en viss tröst att födelsedagen inträffar i slutet av månaden. Då längtade man efter att bli ett år äldre. Så är inte längre fallet. Nu önskar man att tiden ska så stilla.

Svårigheterna att somna gör att morgonen blir trögstartad. Några sothöns rör sig sakta i cirklar på sjön utanför. Ansamlingar av blöta löv ligger som fastklistrade på terrassen. Den lilla grillen står kvar på utebordet. Alldeles lagom stor för de hamburgare som tillagades i går kväll. Alltid med en skiva cheddar ovanpå. Avnjöts tillsammans med knaperstekt bacon, klyftpotatis och chilimayo. Bland annat.

Trean har stängt dörren till arbetsrummet som han har ockuperat sedan i somras i väntan på egen lägenhet. Distansarbetet påbörjades tidigt idag. Allt fler jobb kan skötas hemifrån. I hans fall räcker det med en eller ett par dagar i veckan på kontoret. De flesta möten sker digitalt. Han har fått flera glädjande besked i veckan. Först blev det klart med lägenhet från årsskiftet. Därefter fick hustrun sitt uppehållstillstånd efter drygt ett års väntetid. Återförenas om några månader eftersom hon har ett projekt i Japan som börjar inom någon vecka.

Läser om Elon Musk. Hat och hot har ökat på Twitter den senaste veckan sedan han tog över företaget och sparkade ledningen. Har tydligen åsikten att ordet ska vara fritt vilket riskerar att öppna för falska nyheter och konspirationsteorier. Den tidigare så hyllade och geniförklarade entreprenören har även lagt sig i världspolitiken på ett flagrant sätt med märkliga förslag på hur förhållandet mellan Ryssland och Ukraina ska lösas.

Tycker vi har fått nog av rika affärsmän som tack vare sina framgångar och sin rikedom tror att de sitter med svaret på alla världens problem. Finns risk för att Musk förvandlas till en ny Trump om några år. Gud bevare oss väl för dessa uppblåsta individer. Makt har i alla tider stigit människor åt huvudet.

En liten tröst i allt elände är att Bolsonaro i Brasilien med knapp marginal förlorade valet. Får innerligt hoppas att han erkänner sig besegrad annars kommer det att uppstå tumult i landet. Kanske blir så ändå. De auktoritära ledarna är oberäkneliga.

Promenaden inleds med att jag blir utskälld av en miniatyrhund som rastas av en granne. Det är inte lätt att vara liten. Vare sig för hundar eller människor. Vid den lilla skolan står en rad förstaårselever och väntar på sin fritidspersonal. Vankas förmodligen utflykt eftersom det är skollov hela veckan. De tävlar om vem som kan skrika högst. Gälla pipiga röster försöker överträffa varandra.

Tar långa varvet idag. Försöker hålla uppe tempot så gott det går. Har gjort så den senaste veckan för att råda bot på den viktökning som jag dragit på mig efter ett besök hos storkusin ovanför Sundsvall. Ett par dagar med överflöd av mat och dryck sätter sina spår.

Framme vid utegymmet. Kör ett varv av mitt program vid fem olika stationer i ensamhet. Dyker upp en yngre muskulös man som anser att de vätsketyngda stockarna inte är tillräckliga. Lägger upp ytterligare en tung trädstam ovanpå för att köra bänkpress. Blir ytterligare ett varv innan jag beger mig vidare.

Kolonilotterna ligger öde. Säsongen är över. Den odlingsbara marken ligger på de flesta ytor uppgrävd. Redo för vintern. Några astrar (gissar jag) står blommande och stolta som ett färgkomplement till höstens gulröda nyanser. Strax bredvid har några flera meter höga solrosor som tidigare stått upprätta börjat vika ner sig.

Hemma. Stretchning och några kompletterande magövningar. Dusch. Frukost. Nu kan resten av dagen börja.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Under arbetstid ägnar sig Bengt-Arne åt att studera människor från sin plats bakom bardisken på den bedagade restaurangen Gyllene Ugglan. Ett närmst sjukligt intresse där han, enligt egen utsago, träffsäkert bedömer besökarnas personlighet och särskiljande egenskaper.

Hans iakttagelser noteras i ett litet svart häfte för senare analys och inplacering i olika kategorier. Den lilla skriften är döpt till ”Svenska särarter”.

Hurtbullen

Denna människotyp börjar bli ett allt vanligare inslag i samhället. Ett resultat av den hälsohysteri som eskalerat under de senaste decennierna. Något som eldats på av massmedier med allehanda sensationella artiklar om motion och kost. Varningarna för felaktigt leverne förmedlas via braskande löpsedlar och rubriker. De vänliga råden är otaliga och även en person med goda förståndsgåvor har svårt att navigera i denna kvasivetenskapliga labyrint. För många, som blint litar på alla dessa skriverier, har det tagit orimliga proportioner där viktiga saker läggs åt sidan för att ägna allt större del av den tillgängliga tiden åt sin egen kropp.

En annan effekt är att svindyr träningsutrustning säljs som aldrig förr. Det duger inte längre med ett par vanliga gymnastikskor på fötterna utan det ska vara noggrant utformade skodon som kräver att fotvalvens konstruktion och individens löpsteg ska bedömas av experter. Speciellt utformade sulor tillverkas för att minska belastningen på vrister, knä och rygg. Helst ska man ha flera par beroende på underlag och årstid. För många blir det utrustning som tillfälligt dövar det dåliga samvetet och knappt använda förpassas de efter några gånger längst in i garderoben. Med andra ord försvinner tusentals kronor som skulle kunna nyttjas till väsentligare saker.

Lika illa är det ställt med alla kostråd som ofta varierar över tid. Det propageras för tusentals olika dieter av både sakkunniga och charlataner. För en vanlig enkel människa är det svårt att hänga med i svängarna och veta vad som är rätt respektive fel. Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vår gamla husmanskost har för en del blivit ett skällsord och utmålad som en viktbov.

Kalorijagandet är ett centralt begrepp hos Hurtbullen. Det ska ätas nyttigt, sällan och lite. Målet för många är uppenbarligen att förbruka fler kalorier än vad som intas via måltiderna. Något som rent matematiskt innebär att vikten sjunker för varje år. Det som var en ideal vikt igår duger inte i morgon. Då är det nya mål som ska uppnås. En markant skillnad för oss vanliga dödliga som är fullt nöjda med en begränsad och årlig viktuppgång.

Hurtbullen har även blivit den nya trafikfaran. Risken är stor att bli rammad av hänsynslösa cyklister som susar fram i farter som kan orsaka allvarliga skador och invaliditet.

Oftast är de iförda lämplig och kostsam kroppsnära klädsel, för ändamålet tillverkade skor och speciellt utformade hjälmar för att själva inte råka ut för skada när de kolliderar med intet ont anande pensionärer som flanerar på den gemensamma gång- och cykelbanan. Ett annat relativt nytt inslag är män och kvinnor som joggar med barnvagnar. De små telningarna får snabbt lära sig att det ska gå undan här i livet. Ingen rast och ingen ro.

Denna livsföring där det huvudsakliga målet är att man ska vara snygg, smal och framgångsrik gör att stress och utmattning numera kan inräknas i de nya folksjukdomarna. Tiden räcker helt enkelt inte till för allting. För oss som på avstånd betraktar denna kroppshets ter sig beteendet märkligt, för att inte säga befängt. Lagom är bäst.

9 oktober

Tycker det ser grådisigt ut på himlen ända tills jag inser att solen inte riktigt hunnit stiga upp. Den tycks ha samma sena vanor som undertecknad. Är ett decimerat sällskap som intagit Algarvekusten efter bortfall av flera olika anledningar. Står golf på schemat. Dagligen. Naturligtvis. Dags för den årliga tävling som pågått i ett fyrtiotal år.

Inleder med en promenad medan resten av sällskapet invaderar frukostmatsalen. Vissa har troligen stått och stampat otåligt innan dörrarna öppnades. En lång och fantastisk gångväg kantar hela kustlinjen. Solstolarna står tomma. Åtminstone vid den här tiden. Beblandar mig med ett fåtal andra motionärer som också tycks uppskatta att röra på benen i gryningen. Får bli en kortare version av den nödvändiga vakna-till-aktiviteten. Anländer till frukostbordet när de andra är på väg därifrån.

Golf är ett svårbemästrat drama som måste ha uppfunnits av en illvillig sadist. Miljön är förförisk och bjuder på fantastiska naturscenerier. Gräset är grönare än grönt och ser ut att vara finputsat med nagelsax. Mitt i allt detta underbara har bankonstruktören uppfunnit olika obehagliga överraskningar och hinder som är avsedda att pröva tålamodet och se till att inga träd växer upp till himlen. Djupa kratrar med sand straffar obönhörligt den spelare vars slag inte behagar bege sig åt det avsedda hållet. Något som sker oftare än ofta.

Ett annat djävulskt uttänkt inslag är inblandningen av ett annat frånstötande element. Vatten. Denna livsviktiga ingrediens används i det här sammanhanget enbart för att skapa frustration för de intet ont anande utövarna. Placerade på de mest olämpliga ställen. På den här platsen finns dessutom pinjeträd med tättväxande grenar som har den speciella egenskapen att de slukar bollar. Äter upp dem. Eller gömmer dem i grenverket. De bara försvinner utan att kunna återfinnas. Varför envisas man med att utsätta sig för denna plåga?

Orsaken är antagligen att man då och då lyckas överträffa sig själv. Ibland kan man till och med slå flera bra slag i rad även om det tillhör sällsyntheterna. Något som framkallar lyckokänslor och lurar en att tro att man är bättre än vad som är fallet. De små euforiska tillfällena gör att man har fördragsamhet med alla de misstag som sker däremellan.

Men den huvudsakliga anledningen till att man envisas med att fortsätta med denna självtortyr är sällskapet. Alla skämt och skratt efter en avslutad runda. Att samlas till lunch eller middag och minnas tider som flytt. I den mån någon minns något över huvud taget.

Vad vore livet utan vänner?

26 september

Stretar fram i höstrusket under morgonpromenaden utan att registrera omgivningen. Sinnesstämningen är som vädret. Vandrar i lätt duggregn. Mekaniskt. Ett steg i taget. Huvudet är fullt av funderingar över livet. Har på kort tid nåtts av två dödsbesked.

Varit några synnerligen dystra dygn efter att först ha nåtts av beskedet att en vän plötsligt gått bort. Utomlands. Ett par dagar före sin sjuttioårsdag. Helt oväntat. Ofattbart och ogripbart. Väcker tankar om alltings förgänglighet och den sköra tråd som tillvaron är upphängd på.

Världen har förlorat en sällsynt omtänksam person. En kamrat som varit den största upptågsmakaren i vänkretsen och bidragit till ett oändligt antal glädjestunder under flera decennier. Minns alla hejdlösa skratt och den nöjda glimten i hans ögon efter oräkneliga lyckosamma hyss. Det tomrum han lämnar efter sig är omöjligt att fylla. Vi är många som kommer att sakna alla dessa obeskrivliga överraskningar och påhitt.

Tänker på de allra närmaste vars liv på ett ögonblick slagits i spillror. Den chock och den förtvivlade ensamhet som uppstår. Från den ena sekunden till den andra. Den bottenlösa sorgen där det inte går att se något ljus i tunneln. Inga halmstrån att gripa tag i. En situation där hopplösheten gör det svårt att se meningen med livet.

Fick nyligen även meddelande om att en av mina kusiners man har lämnat oss. Innan han fyllt sextio. Vissa sjukdomar drabbar skoningslöst utan urskiljning. Hur framgångsrik läkarvetenskapen än är så återstår det mycket forskning innan vi kan utrota dem och allt det lidande som följer i dess spår. Livet är sällan rättvist.

Om några veckor är det dessutom dags att förpassa mammas urna till graven där pappa vilar sedan några år. Blir ytterligare ett avsked i sällskap av de allra närmaste. Har varit några känslosamma månader där vi tagit hand om och delat upp hennes ägodelar. Återstår ett stort antal kartonger som forslats till landet och ska gås igenom. Blir en gemensam sysselsättning i höst och vinter.

Vid sådana här sorgliga perioder är vänner och släkt den stora trösten. De man kan luta sig mot i svåra stunder. När man samlas blir smärtan lättare att uthärda. Gemenskapen bär oss vidare. Gör att vi så småningom återfår balansen. Förhoppningsvis.

Nu är det kväll. Mörkret lägger sig och suddar ut alla konturer. Sjön syns inte längre. Det är kolsvart med undantag för ljuset från den ensamma lyktstolpen som står utanför. Hösten går i sorgens tecken.

16 september

Himlen öppnar sig med jämna mellanrum samtidigt som kalla vindar drar in från norr. Ruggigt. Vattentunnorna svämmar över. Skillnaden mot de behagliga veckorna vid Joniska havet med temperaturer runt trettio grader är gigantisk. Från det dagliga släntrandet i badbyxor eller kortbyxor med sandaler på fötterna till snabba förflyttningar utomhus iklädd regnkläder och stövlar.

Korfu var en angenäm upplevelse efter inledande problem. Något som gjorde att vi fick byta vårt lyhörda och olyckligt placerade rum mot ett annat där trafik och andra ljud inte var lika störande. Det sägs att den här ön skiljer sig en hel del från resten av Grekland. Det finns fler influenser från Italien både när det gäller mat och arkitektur. Det blåvita inslagen är inte lika omfattande. Menyerna på de olika restaurangerna var relativt likartade med pasta, pizza, grillad färsk fisk och ett antal nationella rätter. Dessutom överraskande gott lokalt vin. Ett fåtal smaksensationer men å andra sidan inte heller några katastrofer.

Efter några dagar hemma med röstning och lite socialt umgänge har vi dragit oss tillbaka till lugnet på landet. Mellan skurarna har det blivit lite möbelrenovering och rabattrensning.

Valet förtjänar några extra kommentarer. Bekymrad över det nya politiska landskapet. Nu väntar en ny bräcklig och osäker regering. Tidigare var Socialdemokraterna tvingade att hantera motstridiga viljor mellan Vänstern, Miljöpartiet och Centern. Nu ska Moderaterna försöka finna en väg som Liberalerna och Sverigedemokraterna kan enas om. Knepigt. Regeringar med svagt underlag verkar vara det nya normala. Allt ska förhandlas och jämkas. Är inte säker på att det här blir vare sig bättre eller sämre än det föregående. Upplagt för att det ska uppstå nya politiska vildar.

Obligatoriskt bastubad. Njutbart, framför allt under de kalla årstiderna. Öser en skopa vatten över lavastenarna så att det fräser till. Därefter blir det total tystnad förutom ett knäppande från aggregatet och ljudet från min egen andhämtning. Är ingen vän av långa perioder inne i hettan. Runt fem minuter är fullt tillräckligt för min del. Känner mig obeskrivligt ren på ett helt annat sätt än när man nöjer sig med en dusch.

Solen behagar titta fram vid middagstid. En kort stund. Därefter vräker det återigen ner ovanifrån. Synen är vacker, men lite sorglig. Det är som om naturen håller på att dö en smula.

Fajitas med kyckling. Guacamole. Tomatsallad med koriander. Hustrun vill titta ikapp på Idol. Får bli så.

Resekverulanten

Efter en inledande fantastisk vecka på Saranda i Albanien är det dags för den andra halvan av resan som ska tillbringas på Korfu. Har varit en fin vecka i nyrenoverat hotellrum med en magisk vy över havet och den grekiska ön på andra sidan. Nyfiken på fortsättningen.

Båttur på cirka fyrtio minuter och därefter taxi under lika lång tid. Mannen bakom ratten tror att han är Emerson Fittipaldi. Undrar hur många taxiförare som egentligen skulle vilja tävla i rally eller Formel 1? Omkörningar gör att man regelbundet tvingas att blunda och hålla ett fast tag i bakdörren.

Anländer. Blickar ut över Joniska havet och Greklands fastland på andra sidan. Bedårande. En smal träbelagd gångväg går utmed kusten och skiljer det lilla familjeägda hotellet från den smala stranden. Sitter man i baren och sträcker ut foten kan man nästan doppa tårna i vattnet. Gudomlig utsikt från frukostrestaurangen när solen stiger upp bortom de grekiska bergen på andra sidan. Allt är bättre än förväntat ända tills vi blir visade till vårt rum som ligger på baksidan av en angränsande byggnad.

Trångt, slitet och lyhört. På nedre botten. Raka motsatsen till det tidigare hotellrummet. Nåväl. Allt kan inte vara guld och gröna skogar. Efter en sömnlös natt på en stenhård säng med störande oljud från varvande motorcyklar, bussar och sopbilar som passerar fem meter från rummet är det dags för frukost. Kravlar mig upp med ryggproblem på grund av den spikmatteliknande sängbotten. Att åldras är inte alltid en dans på rosor.

Tillbaka till sängen för en välbehövlig tupplur. Då drar ett poolgympapass i gång på hotellet bredvid. Tempofylld musik på högsta volym samtidig som instruktören högljutt manar på deltagarna med hjälp av mikrofon och högtalare. Ger upp. Går till stranden för att vila i solstolen.

Lyckas under dagen få två mjuka madrasser så att vi åtminstone har löst ett av problemen till kommande natt. Ser fram emot att lägga mig tidigare och förhoppningsvis få lite bättre sömn.

Går till sängs utmattad vid kvart över tio bara för att konstatera att ett liveband spelar i en närbelägen bar. Låter som om de har sitt uppträdande mitt i vårt sovrum. Ska dock erkännas att det både är bra låtar och duktiga musiker. Skulle ha uppskattats under andra omständigheter. Borde dock inte pågå så länge till. Musiken överröstar dessutom allt oljud från trafiken.

Strax före elva annonseras det i högtalarna att det är sista låten. Sedan kommer ytterligare en. Så fortsätter det. Fem i halv tolv ger jag upp trots att jag, i vanliga fall, anser mig ha en ängels tålamod. Drar på mig shortsen och vandrar till receptionen och beskriver situationen samtidigt som jag hör att musiken tystnar.

Noterar ägarens bekymrade min. Känner ett visst medlidande med honom. Han kan ju inte låta de sämsta rummen stå tomma. Skulle inte vara bra för affärerna. Borde i stället reserveras för ungdomar till lägre priser. Visar sig dock, efter en del dividerande, att det finns en lösning. Får byta till en tvårumslägenhet mitt i natten. Blir lovad att få de mjuka madrasserna dagen därpå.

Fortsättning följer. Kanske. Känner mig som en kverulerande aktör i Lottoreklamen.

29 augusti

Det är en smått förtrollande upplevelse att ta sin morgonpromenad när solen nyss stigit upp bortanför bergskammen i öster. Allting vaknar till liv. Tittar från balkongen ut över den nordliga delen av Korfu vars konturer avtecknar sig i en gråskala i soldiset. På gränsen mellan det Adriatiska och Joniska havet. Ovanligt pigg och utvilad. En särdeles behaglig känsla när man förlänger sommaren med ett par avkopplande veckor söderut.

Var lite mer omständligt att ta sig hit än jag minns från föregående resa för tre år sedan. Ett fasligt släpande på resväskor. Från hemmet till taxin. Från taxin till terminal fem på Arlanda. Från flygplatsen i Korfu till bussen. Från bussen till en båt. Från båten till en ny buss. Och därefter in på hotellet. Var uppstigning klockan två på natten efter förvarning från resebyrån om att man bör vara på Arlanda tre timmar innan avgång. Gigantiska köer till incheckningen. Efterdyningarna av personalneddragningarna efter covid tycks ta sin tid att komma till rätta med.

Tar Rruga Mitat Hoxha från hotellet, en gata som leder till ortens mer centrala delar. Passerar Black Marlin, med skylten av en stiliserad svärdfisk, där resans första middag intogs härom kvällen. Nyöppnad italienskinspirerad restaurang som inte existerade när vi var här förra gången. Blev ravioli respektive risotto med stora räkor, smaksatta med peppar och tryffel. En liter av husets vin (italienskt) kostade åttio svenska kronor. Notan för två personer inklusive kaffe och avec landade på trehundringen. Gott kan emellanåt också vara billigt.

Några herrelösa hundar strosar omkring på gatan. Letar efter något ätbart i anslutning till restauranger eller sopor. Är ett av de mindre positiva inslagen här nere. Jagas regelbundet iväg av affärsinnehavare och personal.

Den manliga delen av den bofasta befolkningen har samlats i grupper på små barer och caféer för diskussioner om allt och ingenting. Kaffe och vatten. Här och där även med ett litet glas raki, den lokala varianten av grappa. Rökpelare från cigaretter stiger och löses upp i intet.

Kommersen tar fart så snart ljuset har ersatt nattens kolsvarta mörker. Morgoninköpen görs i frukt- och grönsaksstånd. Doften av nybakat bröd letar sig ut från små butiker. En äldre kvinna har hängt ut begagnade kläder till försäljning på ett räcke utanför bostaden. Använder trottoaren för att exponera sitt sortiment. Hennes man sitter bredvid vid ett litet bord med en tidning uppslagen samtidigt som han tillfredsställer sitt nikotinbehov.

Vid stranden, som är täckt av små stenar, någon centimeter i diameter, har äldre lokala kvinnor samlats i grupper. Njuter av väder och sällskap innan solen har stigit högt med obehagligt höga temperaturer som följd. Ömfotade använder tunna badskor medan de som efter år av traskande vid vattnet har utvecklat mer läderliknande fotsulor och kan röra sig obehindrat.

Några statyer av prominenta personer kantar strandpromenaden. Bland annat Nicolae Iorga som grundade ett arkeologiskt institut här i Saranda. Finns en del intressanta utgrävningar mitt i staden. Var Rumäniens premiärminister under ett par år i början på 1930-talet och mördades av fascister 1940. Han sägs ha bidragit till bildandet av den moderna republiken Albanien inför självständigheten som deklarerades 1912 när det Osmanska riket började kollapsa.

Vänder om. Frukostserveringen stänger halv tio.

21 augusti

Efter en alldeles för lång period av torka öppnade sig himlen igår. Tomma tunnor blev snabbt fyllda och svämmade över. Under hela sommaren har de gröna grässtråna lyst med sin frånvaro. Har blivit en tråkig ljusbrun yta på gårdsplanen men har åtminstone den positiva effekten att gräset sällan behövt klippas.

Den vanliga morgonpromenaden till brevlådan är avverkad. Likaså de begränsade styrke- och stretchningsövningarna och därpå följande frukostintag. Svalt i luften och lugnet härskar. Annorlunda igår då vägföreningen samlades på vår veranda för årsmöte samtidigt som regnet stod som spön i backen och en motbjudande sydostvind svepte in. Under natten har dessutom ett av äppelträden fallit offer för vädrets makter.

Elva av arton fastigheter och uppemot tjugo personer var närvarande och avhandlade allt som har med väghållningen att göra. Samt alla juridiska spetsfundigheter som uppstår i avsaknad av godkända stadgar och frånvarande revisorer. Ser det mer som en social tillställning där grannarna i området träffas och diskuterar annat som rör våra gemensamma intressen härute. Är ett par helt nya fastighetsägare samt några som tagit över sommarställen från sina föräldrar. Flera nya ansikten och namn att lägga på minnet.

Håller på att tömma huset efter mammas bortgång. Travar med kartonger har tagits upp hit för att gås igenom och fördelas. Tar sin lilla tid när beslut ska fattas om vilka papper som ska behållas och fördela ägodelar efter bästa förstånd. Det är lätt att förlora sig i gamla fotografier och dokument, bland annat från en svunnen tid. Långt innan man var född.

Eftersom vi tog en paus med allt bestyr efter begravningen börjar det bli bråttom för att huset ska kunna läggas ut till försäljning. Kanske inte världens bästa timing med stigande räntor och allmän försiktighet bland köpare. Fint hus med fantastiskt bra läge men med en hel del renoveringsbehov. Idealiskt boende för en barnfamilj. Får hoppas att intresset för bostaden är större än farhågorna om framtiden.

Om en vecka blir det semester på riktigt. Bär söderut. Eller närmare bestämt sydost. En vecka i Albanien och en vecka på en närbelägen grekisk ö. Även om ledigheten numera är konstant får den en annan dimension när matlagning, städning, målning och möbelrenovering försvinner från den dagliga att-göra-listan.

Hade treans svärföräldrar från Taiwan på besök för en vecka sedan. Första gången vi träffades. Lunch hemma hos oss i stan. Ödmjuka och trevliga personer. Blev överösta av presenter enligt deras tradition. Samtal kors och tvärs på kinesiska, japanska, engelska och svenska för att alla skulle kunna hänga med. Fiskgryta som blev uppskattad. För övrigt ansåg de att den svenska maten på restauranger var för salt. Uppenbarligen har vi olika sätt att smaksätta våra rätter i de båda länderna.

Nu är det dags att avbryta skrivandet på verandan och börja gå igenom kartonger från dödsboet och dela upp saker med systern.

När minnet sviktar

Det sägs att det är naturligt att glömskan och tankspriddheten ökar med åren. Man minns inte var man lagt nycklarna eller mobiltelefonen. Allehanda små detaljer går upp i rök i hjärnans korridorer och vindlingar. En del kan återkomma efter en tid medan andra försvinner för alltid. Eller ligger de och lurar och framträder när man trycker på rätt knappar? Med tiden är det förmodligen så att synapserna som binder ihop nervcellerna i hjärnan förlorar en del av sin spänst likt andra kroppsdelar. Eller att cellerna dör.

Vissa påstår att man kommer ihåg det som är viktigt och glömmer oväsentligheter. Av egen erfarenhet vill jag med bestämdhet påstå att det inte stämmer. Tyvärr har jag glömt en hel del väsentliga saker i livet och det tycks inte bli mindre med åren. Däremot har jag numera accepterat att mitt minne när det gäller tekniska kunskaper är, minst sagt, mediokert. Sådana lärdomar bleknar snabbare än andra. Det är som om den sortens inlärning inte fastnar i hjärnan på samma sätt som annat. Tack och lov finns det en teknisk kunskapsbank att luta sig mot här på landet.

Ibland kan man även oroa sig över att minnet sviker allt oftare. Och att det inte bara rör små bagateller. Ger en obehaglig känsla för vad som kan vänta på ålderns höst. När glömskan i värsta fall övergår till demens så att även de allra viktigaste sakerna försvinner.

Inom hjärnforskningen talar man om fyra olika sorters minnen. Det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser. Allt från några timmar till flera år. Procedurminnet rymmer de inlärda motoriska och intellektuella färdigheterna. Till exempel att kunna cykla eller köra bil. Det semantiska minnet hanterar språk och abstraktioner. Här samlas de kunskaper vi lärt oss utifrån läsning och undervisning. Det perceptuella minnet gör att vi kan känna igen föremål som vi tidigare sett. Ser man det så är det episodiska minnet det största problemet.

Drabbades av en olustig minneslucka igår som fick mig att fundera lite extra i de här banorna. Visserligen rörde det inte något allvarligt, men var tillräckligt för att ge en tankeställare.

Minns en del samtal med min gamle morfar när han var dement i slutet av sitt liv. Han kunde utförligt redogöra för händelser sjuttio år tillbaka i tiden men mindes sällan vad som hade hänt de senaste timmarna. Kom aldrig ihåg var toaletten, eller hans eget rum, fanns när han bodde hos mina föräldrar. Gjorde det nödvändigt att sätta upp skyltar på olika dörrar så att han inte skulle irra omkring utan att veta vart han skulle ta vägen.

Liksom kroppen behöver även hjärnan träning. Försöker intala mig att både läsning och skrivande är bra. I så fall har jag just genomfört ett träningspass.

26 juli

Det pågår ständigt en meteorologisk kamp mellan vädrets makter. Striden böljar fram och tillbaka. Ingen av kombattanterna vill ge sig. För någon vecka sedan såg det ut som om solen och värmen skulle krossa motståndet i form av regn och kyla. Pågick under ett drygt dygn. Uppmättes trettiosex grader i skuggan här på landet. Nytt rekord. Vedervärdigt. Var inte ens möjligt att äta middag utomhus på kvällskvisten. Dagen efter var det endast fjorton. Häpnadsväckande svängningar.

Det uppstår ett alldeles speciellt lugn när man tillbringat några veckor i avskildhet från storstaden. Pulsen blir lägre. Stressen minskar (i den mån det existerar någon sådan nuförtiden). Långsamt inträder en rofylldhet som inte går att uppnå i stan. Gradvis vänjer man sig vid andra dagliga rutiner även om det finns några som är identiska. Vissa vanor mår bra av att underhållas. Förmodligen livsnödvändiga.

En av dem är att hålla morgonmotionen före frukost intakt även om den under en tid blivit begränsad efter enträgen förkylning. Nöjer mig för stunden med promenaden till brevlådan kompletterat med en kort stund på motionscykeln. Behövs inte många minuter förrän mjölksyran gör sig påmind. Som sig bör blir det avslutning med olika stretchnings- och enkla styrkeövningar. Intalar mig själv att det kan få kroppen att lyda lite längre. Trots att den emellanåt gör motstånd och protesterar.

Besökte en loppis i lördags. Tilldrog sig i en liten by en halvtimme härifrån. Mötte sinnebilden av ideellt arbete. Missionskyrka. Saligheten lyste om arrangörerna. Kaffe och hembakat bröd. Köptes en sextiotalsmodell av tranor i mahogny. Tre stycken fint dekorerade dricksglas från samma tid fick följa med. Därtill en bok av Nadine Gordiner som inte tidigare lästs. Hustrun fyndade dessutom ytterligare en liten Buddhafigur. Har blivit som en mani. Vi har numera en uppsjö av den religiösa figuren i olika versioner. Allt som allt gick kalaset på femtio kronor. Dessutom en bra känsla i magen över att köpa begagnat i stället för att ränna runt i affärer och handla nyproducerat.

Fördelen med att tillbringa den lediga tiden här på landet i stället för vistas på ett hotell i en behaglig semesterort är att det alltid finns något att göra. Man behöver aldrig gå sysslolös. De olika odlingarna ska vattnas, rabatter ska rensas och det behöver målas lite här och där. Slyn ska hållas efter och med jämna mellanrum måste ett och annat träd fällas för att tomten inte ska växa igen. Har skapat en ny liten rabatt på en skuggig plats. Funkia (tillhör familjen sparrisväxter) och clematis. Håller tummarna för att de ska trivas.

Idag har ettan satt upp studsmattan till fröjd för det yngsta barnbarnet som för tillfället har sällskap av två kamrater. Det sprudlar av energi och spontan glädje. Nej, nu är det dags att dra på sig arbetskläderna igen för en tur till tippen med de delar av träden som inte duger till ved. I kväll håller vi tummarna för de svenska damerna i semifinalen mot England.

15 juli

Hade ett plågsamt uppvaknande vid fyrasnåret natten till igår. Varje gång jag svalde var det som att en bit taggtråd drogs genom strupen. Till råga på allt var det halv storm vilket gjorde att rullgardinen i det myggnätsförsedda fönstret fladdrade och väsnades. Tvingade mig upp för att åtgärda det senare problemet. Lyckades därefter slumra till emellanåt.

När det till slut var dags att ge upp tanken på att somna om igen hade en övernattande kamrat redan begett sig hem. Tillhör dem som fortfarande försöker hålla den svenska bruttonationalprodukten uppe.

Hade en gemytlig stund kvällen innan med träkolsgrillade hamburgare, tevefotboll och kvällsbad. Fotbollsdamerna har hittills inte lyckats leva upp till de högt ställda förväntningarna. Ser stundtals lite krampaktigt ut. Kan få svårt att nå samma höjder som i tidigare mästerskap. Men, man vet aldrig. Hoppet lever fortfarande. Finns däremot andra länder som gjort lysande prestationer. Framför allt imponerad av Frankrike även om det var trögare mot Belgien igår. Andra lag som imponerat är Tyskland och England.

Damfotbollen har utvecklats kolossalt det senaste decenniet. Har numera samma behållning av att se damernas mästerskapsmatcher som herrarnas. Är tydligen inte ensam om de åsikterna. Hemmalandskamper drar storpublik nuförtiden och Englands inledande match i EM spelades inför ett fullsatt Wembley.

Var hemfärd igår tillsammans med de två yngsta barnbarnen som vi fått rå om ett antal dagar på landet. Bangolf, kanotpaddling och bad har stått på programmet. Bland annat. Har även blivit en del schackmatcher dem emellan under de stunder de lyckats slita sig från mobiltelefonerna. Bra hjärngymnastik. Gamla tiders kollovecka med sex barnbarn har förvandlats till några dagar med de yngsta. Roligt så länge det varar.

Glatt överraskad över att blommorna klarat sig så bra här hemma trots att vi varit frånvarande i två och en halv vecka. Ser bättre ut än någonsin. Bevattningssystem, regelbunden nederbörd plus assistans av fyran vid ett tillfälle gör att det är en fröjd för ögonen att betrakta blomsterprakten på terrassen där en nyinköpt Buddha tronar bland pelargoner. Krävs dock en insats med häcksaxen innan vi åker tillbaka. På söndag flyttar trean med fru in här vilket gör att vi flyr fältet för en dryg månad för att återvända några dagar när svärdotterns föräldrar från Taiwan kommer på besök.

Är dock lite bekymrad över den förkylning jag dragit på mig. Halsontet har övergått till snörvlande och hostande. Lite svårt att avgöra om det är en gammal klassisk infektion eller om det är någon av de nya lömska covidmutationerna. Inte osannolikt att det blir isolering en tid framöver tills symptomen bedarrar. Finns hotfulla signaler om att en ny våg av smitta är på väg. Risk att hösten blir ansträngande för sjukvården.

Inne på sista säsongen av Badhotellet. Bara tre avsnitt kvar. Kommer sakna händelserna i det lilla mysiga hotellet på Jyllandskusten. Blir förmodligen fotboll och friidrott som underhållning den närmaste tiden.