Kategori: Betraktelser & minnen

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Sportfånen

Som framgår av namnet är det dominerande intresset hos dessa varelser fysiska tävlingar i varierande former. Det utmärkande draget hos arten är exempellös enkelspårighet vilket betyder att sport överskuggar allt annat i tillvaron. En konsekvens som gör dem döva och blinda för annat som sker i samhället.

Vanligtvis är det lagidrotter som ligger närmast hjärtat vilket innebär att de är hängivna supporters till en lokal förening. I första hand är det fotbollsklubbar som tilldrar sig det överdrivna engagemanget även om andra sporter har sina trogna följeslagare.De fysiska skådespelen där tjugotvå vuxna människor iklädda kortbyxor anstränger sig till det yttersta för att få in en boll in i motståndarlagets mål kan för normalt fungerande te sig både absurt och löjeväckande. Ett märkligt fenomen är dessutom att tusentals personer betalar ansenliga summor för att betrakta dessa spektakel.

Dock bör poängteras att denna art ej ska förväxlas med Idrottsatleten, vilken är den som föranleder Sportfånens dyrkan. Medan den förre utövar sin sport på hög nivå skyr den senare all form av fysisk aktivitet, men har däremot en särskild böjelse för att se den förstnämnde sparka eller kasta bollar, skjuta puckar, springa fort, kasta konstiga saker, hoppa långt eller högt. Något som medför att denna soffexpert anser sig kunna överglänsa de sakkunniga som uppträder i mediala sammanhang.

Trots att Sportfånen även är djupt fängslad av individuella idrotter och olika landslag, riktas entusiasmen i första hand mot favoritföreningen. Inom kategorin existerar även avarter vilka är inplacerade i undergruppen Huliganer. Dessas beteende är regelbundet gränsöverskridande. De okvädingsord och den illvilja som framförs mot konkurrerande lag och deras anhängare måste anses som djupt frånstötande och utmynnar även i våldshandlingar. För många av de mest inbitna tycks även förluster för konkurrenter vara lika glädjande som vinster för den egna klubben. Yttringar som motsäger påståendet att idrotten förbrödrar.

Sportfånen brister ständigt ut i överdrivna känsloyttringar och förlorar sig ofta i irrelevanta detaljer. Enögdheten hos dessa anhängare saknar motstycke. Ofta är det domare som får ta emot invektiven. Uteblivna straffar och frisparkar, felaktiga offsideavblåsningar och brutala motståndare kan få de mest hängivna att framföra icke återgivningsbara uttryck åtföljda av obscena gester. På motsatt sätt framkallas understundom lyckliga ögonblick av sällan skådat slag.

Inom kategorin finns två diametralt skilda sätt att utöva favoritsysselsättningen, varav den ena innebär att upplevelsen sker på plats i realtid. Den dominerande delen av gruppen föredrar däremot att praktisera sin passion i tevesoffan. Inte sällan med en alkoholhaltig dryck och chipsskål som sällskap. Detta betyder dock inte att inlevelsen i de idrottsliga prestationerna är mer lågmälda utan är något som förorsakar svårartat lidande för familjemedlemmar och grannar. Framför allt sker detta under hektiska helger då livskamrater och eventuella barn enbart är störande inslag i ledigheten. När glädjeyttringar och besvikelser basuneras ut vid stora idrottsevenemang, som OS och VM-tävlingar, kan detta även innebära störd nattsömn för närboende. Den orimliga entusiasmen medför dessutom exceptionell utmattning vilket vanligen innebär sjukskrivning på måndagar.

Svenska särarter.

Bengt-Arne heter huvudpersonen i ett av mina bokprojekt. (Fullt möjligt att det aldrig blir färdigställt eftersom det är resan och inte målet som är huvudsaken). Handlar om en äldre desillusionerad man vars liv har gått i stå. Både privat och professionellt. Ljusglimtarna visar sig alltmer sällan. Han förtjänar sitt levebröd via den långvariga anställningen på en restaurang i förfall, belägen på söder i Stockholm. En tjänst där det numera är omöjligt att dra nytta av den breda erfarenhet och omfattande yrkeskunskap han anser sig besitta. Sysslolösheten har succesivt ökat i takt med att antalet gäster har minskat.

Från sin ordinarie plats bakom bardisken iakttar han ingående alla besökare för att initialt göra en analys av deras livssituation och dominerande karaktärsdrag. Något som ett tränat öga kan upptäcka genom de små subtila detaljerna. En okulär besiktning som även inbegriper att fastställa det studerade objektets yrkestillhörighet samt hur deras tillvaro ser ut i största allmänhet.

Allt detta ligger till grund för en bedömning av deras personlighet. Utifrån det insamlade underlaget inplaceras individerna i olika kategorier, benämnda ”Svenska särarter”. En forskningsinsats i Carl Gustav Jungs anda som Bengt-Arne förväntar sig ska få ett stort genomslag. Dessa små dagliga övningar lyser upp hans, i övrigt, monotona tillvaro.Som en observant iakttagare och autodidakt beteendevetare har han noterat att det existerar en ofattbar mängd mänskliga arketyper i vår herres hage.

En hel del gäster är solitära själar som ofta har ett begränsat socialt liv. Antingen beror det på ett eremitiskt drag eller så lever de i ett oönskat utanförskap. Vanligtvis är de fåordiga och undviker ögonkontakt med andra gäster. Den här gruppen har getts epitetet Enslingar. Det bör dock noteras att det inom den här fraktionen även finns Enslingar som själva sökt avskildheten. Som stundtals vill vara för sig själva och umgås med sina egna tankar. Som en sorts meditation.

En helt annan, vanligt förekommande kategori, är de pladdrande Pratkvarnarna. Monologernas mästare. Kontaktsökande individer som vill kommunicera med kreti och pleti om allt möjligt mellan himmel och jord. Utan urskiljning gör de verbala, oftast harmlösa, attacker mot anställda samt besökare som sitter runtomkring. Ibland är de framgångsrika och lyckas överrumpla godmodiga gäster som motvilligt lånar dem ett öra. Emellanåt försöker de även att närma sig Enslingarna, vilket sällan är speciellt lyckosamt och ofta medför att dessa ensamma varelser sluter sig ännu mer i sig själva.

De mänskliga arterna kan även indelas i ett flertal andra grupperingar. Klientelet som vanligtvis frekventerar detta vanvårdade näringsetablissemang består till stor del av Fylltrattar, Sportfånar och Kultursnobbar. Det maniska intresset för dessa särarter och genom den väl utvecklade iakttagelseförmågan har Bengt-Arne även inlett analyser av andra typer av homo sapiens i samhället. I kommande avsnitt kommer det summariskt att redogöras för dessa olika arketyper, deras kännetecken och utmärkande karaktärsdrag.

Fortsättning följer. Så småningom.

 

Vinylnostalgi.

Vinyl. Ett magiskt material som framkallar obeskrivliga reminiscenser (tack för det ordet Östergren). Skivorna med sina tätt sittande spår var vägen in i dåtidens omvälvande musikaliska värld. Sextiotalet. Fascinerades över hur pickupens lilla nål kunde åstadkomma musik som fyllde rummet med härligheten. Långt innan CD-skivor och streaming förpassade de pressade plastbitarna till temporär glömska.

Skivspelare, förstärkare och högtalare. Till en början av medioker kvalitet. Plånboken tillät inga extravaganser. Med tiden köptes byggsatser för att själv kunna snickra ihop bättre högtalare till rimlig kostnad. Målet var att få bättre ljud och högre volym utan att högtalarmembranen protesterade. Hade under en period även en portabel och batteridriven spelare med hölje i plast och avtagbart lock som innehöll högtalaren. Den tidens mobila ljudanläggning.

Händelser från tonåren, när det musikaliska medvetandet väcktes, väller fram ur minnets gömslen. Första skivan; Speedy Gonzales med Pat Boone. Singel. Nummer två i samlingen var Eddie Hodges med I´m gonna knock on your door. En monsterhit. Därefter köptes Twistin Patricia. Jerry Williams. Var glänsande röd till skillnad från alla mattsvarta singelplattor. Baksidorna rymde alltid något ointressant och slätstruket som sällan spelades, medan framsidan ständigt snurrade på skivtallriken.

De tre första singlarna var inkörsporten till ett beroende av det tyngre slaget som ökade ytterligare i styrka när den nya musiken sköljde in över landet. Företrädesvis från England. Liknade ingenting som tidigare hörts. Äldre generationer förfasades. Både över musiken och modet där pojkar bar långt hår. Mamma fick försvara frisyren inför morfar, gammal militär, som ansåg att det var vederstyggligt. Beatles och Rolling Stones tog världen med storm. I kölvattnet följde en mängd nya grupper och odödliga låtar vällde fram som en gigantisk flodvåg i mitten och slutet av sextiotalet. Kinks, The Who, Small Faces var några. Det musikaliska underverket rullade vidare.

Förstående föräldrar tolererade till en början att musiken spelades allt högre. Fram tills den trängde ut från det egna rummet till resten av lägenheten. Lösningen blev att införskaffa hörlurar eftersom ljudvågorna helst skulle upplevas med hela kroppen.

I begynnelsen var utbudet i radion extremt magert. Etern fylldes av en helt annan sorts musik. Mestadels svenska, käcka och trallvänliga låtar blandat med dragspel. Slätstruket och ointressant. Bara två program förmedlade det som gick under namnet pop. Lördagar innebar tio-i-topp. Klockan tre var de flesta ungdomar klistrade vid radioapparaterna. På tisdagskvällar var det Kvällstoppen som var höjdpunkten. Bestod av de tjugo mest sålda skivorna i landet. Väntade förväntansfullt med rullbandspelare av märket Sony för att spela in allt som var nytt. Svor ve och förbannelse över pratmakare som emellanåt inkräktade på låtarnas inledning och avslutning.

Jimi Hendrix är värd ett kapitel för sig. Blev nästa stora musikförälskelse. LP-skiva postorderköptes från England med hjälp av en liten talong i New Musical Express. Hade aldrig hört något liknande. Var som ett berusningsmedel. Hade förmågan att framkalla innovativa läten ur gitarren som fick den samlade expertisen att häpna. Makalöst. Suggestivt. Omnämns än idag som en av rockmusikens mest stilbildande gitarrister. Upplevde ett par av hans spelningar live. Är de ojämförligt största musikaliska upplevelserna. Likt många andra, som hade svårt att bära framgången, förorsakade drogmissbruket hans tidiga död. 1970.

Men. Minnena består.

 

Idrottseufori.

Handboll är emellanåt en synnerligen oförutsägbar sport, lika en del andra idrotter. Trollbinder människor som nervöst/förväntansfullt/resignerat följer skådespelet från tevesoffan. Igår inträffade ett sådant sällsynt dramatiskt tillfälle. Ett coronadrabbat landslag tog sig an Norge i en helt avgörande match för att få möjlighet att spela om medaljerna i europamästerskapet.

Började trevande med samspelta försvarsmurar på båda sidor. Motståndarna tar över på grund av svaga avslut och en storspelande norsk målvakt. Allt känns hopplöst. Omöjligt. Går mot en storförlust. Ser ut som att vi kommer att bli förnedrade av vårt grannland. De enda små ljuspunkterna i det svenska landslaget är den vilt kämpande härföraren Gottfridsson och ett försvarsspel som i långa stunder är fullt godkänt. Framåt känns det däremot ängsligt och håglöst. Hustrun resignerar. Vill slippa se eländet. Lägger sig. Paus. Ligger under med fem.

Andra halvlek. En bra spelande svensk målvakt byts ut mot en oprövad dito. Den sistnämnde tar allt. I stort sett. Vi börjar hitta luckor och lyckas i allt högre grad att överlista motståndarnas burväktare. En scenförändring av sällan skådat slag. Norrmännen behåller dock ett litet övertag. En exempellös slutforcering i kombination med ett fantastiskt målvaktsspel gör att vi kommer ikapp när det är någon dryg minut kvar. Norge har bollen. Storspelande Johannesson i mål lyckas återigen rädda. Sverige får straff. Drygt tio sekunder kvar. Ropar till hustrun som ansluter.

Efter tre missade straffar tidigare i matchen (varav två av Wanne som dittills aldrig missat) har den oprövade Chrintz fått lägga en och satt den. Ska han verkligen få ansvaret för den helt avgörande? Det går att ta på spänningen. Pulsen är förmodligen lika hög i de svenska tevesofforna som hos spelarna. Målvaktsräddning så är vi utslagna. Sitter den har Norge en sista chans att nå oavgjort och gå till semifinal. Lyckas återigen göra mål. Norge missar ett sista stressat läge. Vinst.

Jubel i soffan. Glädjerus hos svenska spelare. Dansar i ring och kramar om varandra. Segersäkra norrmän, som varit i ledningen fram till slutsekunderna, deppar. Idrott kan framkalla både djupa besvikelser och himlastormande lycka. Är det märkliga med dessa sporter. Ena lagets glädje förorsakar motståndarnas sorg. Fungerar som kommunicerande kärl.

Vinnarskallar är ett begrepp man ofta stöter på i idrottssammanhang. Individer som aldrig ger upp oavsett motgångar. Som ger allt och lite till fram till slutsignalen ljuder. Har mött många av dem i idrottssammanhang. Är den enskilda egenskapen som gör att talanger blir stora idrottsmän. Som skiljer agnarna från vetet. Vissa ger upp och hänger med huvudet medan andra sporras, fylls av energi och tändvätska. Alla vill vinna medan vissa hatar att förlora mer än andra. Skulle bildligt talat kunna vandra över lik för en seger.

Uppenbarligen har vi återigen en hel del av dem i det svenska handbollslandslaget. Precis som det var på nittiotalet. Bragden i Bratislava kan skrivas in i historieböckerna. Heja Sverige.