10 augusti

Upptvingad i ottan. Klockan på ringning. Hustrun har tidigt återbesök på Södersjukhusets ögonmottagning. Hon drabbades av glaskroppsavlossning med hål på näthinnan för ett par veckor sedan. En åldersrelaterad åkomma. Fick laserbehandling för att minska risken för ökade problem. 

Packade redan i går kväll för att kunna åka vidare till landet direkt efter sjukhusbesöket. Eftersom vi har ringa erfarenhet av morgontrafiken blir det till att ge sig av i god tid. Visar sig inte vara några köer att tala om. Antingen semestrar fortfarande vår yrkesverksamma befolkning eller så börjar de senare på morgonen.

I bilen ligger redan mina golfklubbor och en nyinköpt motorsåg av värstingmodell. De förstnämnda var på turné till Dalarna förra helgen med mediokert resultat. Varken bra eller dåligt. Det var första rundorna i år med undantag för en Spanienutflykt i april. Jag sliter knappast ut dem numera. De lär räcka livet ut om jag fortsätter spela i samma takt.

Har insett att min gamla motorsåg har begränsad kapacitet. Av snålhet (?) nöjde jag mig förra gången med att välja en billigare modell för sällananvändning. Den har fungerat helt okej, men med alla träd på tomten lär det behövas rejäla skogshuggartakter framöver. Har börjat röja för att förbättra sjöutsikten. Det nya arbetsredskapet har fått toppbetyg i tester så förhoppningen är att den ska göra jobbet enklare. Framför allt eftersom den grävde ett djupt hål i plånboken.

Köper en liten latte och en chokladcroissant och tar med till väntrummet eftersom frukosten innan avfärd blev mager. Ikläder mig rollen som moraliskt stöd. Ögon är känsliga saker och lite support är på sin plats. Kan ägna mig åt att skanna av mobiltelefonen och skriva en stund på laptopen under väntetiden.

Inser att det är hög tid för ett nytt dagboksinlägg och låter hjärnan arbeta med tänkbart innehåll. Tar ett par foton. Ett på klockan på väggen och ett annat på min kaffemugg. Blir betraktad av en äldre man av utländsk härkomst som betraktar mina förehavanden. Han sitter i en rullstol med sockiplast på fötterna. Uppenbarligen har han missförstått hur de ska användas eftersom de runda små gummipluttarna som gör att man inte ska halka sitter på ovansidan av foten. Efter lite grubblande har han antagligen bedömt att det är en form av dekoration som ska synas.

När Mohammed ropas upp (han heter tydligen så) hör jag att han diskuterar mitt fotograferande med läkaren. Uppfattar däremot inte vad han säger, eller vad läkaren svarar, innan dörren stängs bakom dem. Efter tio minuter kommer de ut igen och läkaren kommer fram till mig och säger att mannen är orolig för att ha blivit fotograferad. Visar mina två bilder på klockan och kaffemuggen för dem och får ett leende och ett litet skratt från läkaren. Anser förmodligen att jag är en kufisk typ som väljer sådana motiv.

Hustrun får besked om att de hittat ytterligare ett hål på näthinnan. Tungt och tröttsamt. Hon får genomgå samma laserbehandling igen. Enligt läkaren är det i alla fall osannolikt att det uppstår fler hål.

Avslutar parkeringen som kostar sextiotre kronor och styr kosan mot landet i regn och rusk. Handlar för att kunna ta emot gäster på lördag. Fyran med flickvän (nyblivna radhusägare) kommer upp tillsammans med hennes föräldrar.

Nu är det bara två veckor tills vi flyr detta bedrövliga sommarklimat. Får se om vi byter regn mot bastuliknande värme och bränder. Destinationen är okänd eftersom svågern och svägerskan bokat resan. För oss blir det en överraskning. Gammal tradition. På väg till flygplatsen blir det Vart är vi på väg? med ledtrådar. Gissningsvis någonstans runt Medelhavet.