Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Språkpolisen

Det här är en synnerligen irriterande typ som stör sin omgivning med regelbundna anmärkningar på bagatellartade felsägningar i form av inkorrekta uttryck och bristfälliga meningsbyggnader. Något som förminskar den tilltalade och kan leda till att begränsa självförtroendet hos densamme. Framför allt ger Språkpolisen uttryck för sitt missnöje när det gäller defekt språkbruk som används i publika sammanhang. I synnerhet av välutbildade yrkeskategorier som rimligtvis borde behärska vårt modersmål, till exempel journalister.

Särskrivningar och felstavningar är andra exempel på oriktigheter som får Språkpolisen ur balans. Något som gör att denna person får vatten på sin kvarn när det gäller kritiken om skolans bristande utlärningsförmåga och föräldrars otillräckliga engagemang när det gäller att upprätthålla en god nivå på det svenska språket.

Beteendet hos gruppen kan närmast beskrivas som översitteri som gränsar till pennalism och är ett sätt att framhäva det egna språkliga kunnandet. Framför allt skänker det en extra stor skadeglädje att påtala felaktigheter som framförs av andra Språkpoliser. Detta åstadkommer ofta stor munterhet hos den övriga församlingen. För den i gruppen som ertappas med dylika felsägningar och misstag är det ett stort och pinsamt nederlag.

För en vanlig enkel människa kan det tyckas obskyrt att det läggs så stor vikt vid hur man uttrycker sig. För de flesta är det fullt tillräckligt att man gör sig förstådd. Så att de man samtalar med, eller det man skriver, är begripligt för motparten och att det inte uppstår missförstånd. Enligt Språkpolisen gör denna vårdslösa inställning att språket blir urholkat och att det skapar tolkningsproblem och förvirring i kommunikationen mellan människor. Den bestämda åsikten hos dessa rigida individer är att det finns föreskrifter för hur man talar och skriver och dessa ska följas. Det är precis det som regler är till för.

Till Språkpolisens försvar bör dock nämnas att kunskaperna i svenska är på en alarmerande låg nivå i samhället. Även den som inte tillhör denna ordkänsliga grupp kan både förfasas och roas över märkliga särskrivningar och stavningar som ger ord en helt annan innebörd än den avsedda. Dessvärre är ingen ljusning i sikte. Det medför i sin tur att den här gruppen som kämpar för ett korrekt språk för en alltmer tynande tillvaro. Felaktigheterna har blivit så omfattande att många Språkpoliser har gett upp tanken på att med små tillrättavisningar bringa lite ordning i vårt språkbruk.