17 april

Förundras över hur sentimentaliteten frodas på ålderns höst. Övermannas emellanåt av okontrollerbara känsloyttringar, försöken till självbehärskning är lönlösa. Tillståndet orsakas sällan av ren glädje eller djup sorg utan kan snarare beskrivas som en slags omtumlande ömhetskänsla. Treans bröllop i Taipei blev en oförglömlig och tårdrypande upplevelse. Observant och hjälpsam personal som assisterade vid ceremonin sprang i skytteltrafik med näsdukar. Vad jag förstår var jag inte ensam om sinnesrörelserna. 

Hela ceremonin genomfördes i en vacker japansk trädgård belägen mitt i Taipei. Anlände tidigt för att få instruktioner om hur respektive föräldrar skulle ledsaga sina barn till vigselplatsen. Trean avgav sitt äktenskapslöfte på taiwanesiska och bruden sitt på imponerande svenska, tiden i Sverige har satt sina spår. 

Brudparet med föräldrar inledde talandet inför den sittande församlingen innan middagen påbörjades. Som traditionen uppenbarligen bjuder var brudens far först på talarlistan innan. Det hölls på mandarin och taiwanesiska (som betraktas som två olika språk) vilket med jämna mellanrum översattes till engelska. Därefter var det min tur att med vacklande stämma inleda på engelska för att därefter övergå till svenska med avbrott för översättning till kinesiska (mandarin).  Avslutade med fyrfaldigt leve och Ja må de leva tillsammans med svenska släkten till taiwanesernas förtjusning. 

Minnet av vad som sagts försvann samtidigt som orden lämnade munnen. Våra asiatiska vänner betraktade storögt våra känsloyttringar medan brudens far oroade sig för att han hade ett stenansikte i jämförelse. Tror jag klarade det med hedern i behåll även om det inte var i närheten av samma klass som fyrans tal till storebror. Ännu en hjärtknipande upplevelse. Stoltheten över minstingarna kände inga gränser. Saknade dock ettan o tvåan med familjer som av olika anledningar inte kunde närvara.

Efter våra beskrivningar av respektive barn och lyckönskningar fick även vi sätta oss till bords och en vidunderlig tiorätters japansk middag serverades med diverse underliga men välsmakande läckerheter. Att försöka sig på en närmare beskrivning av rätterna överstiger min förmåga. 

Dagen avslutade med karaoke inne i stan där många tog ton med blandad framgång. Trean tillhörde dem som överraskade med skönsång på japanska (har aldrig hört honom sjunga tidigare). Om ljudnivån skulle användas som måttstock för att utse en vinnare vann Sverige över Taiwan på poäng.

Från Taipei gick turen med bullet train (samma som shinkansen i Japan) till Kaohsiung för en natt och sedan vidare till Kenting på sydspetsen av Taiwan. Förvånas över hur klimatet kan skilja sig så mycket mellan nord och syd på den lilla ön. Har kombinerat strandhäng och bad i Sydkinesiska sjön med vandring i Kentings nationalpark bland märkliga trädsorter och apor samt en mäktig vy från ett utkikstorn. Kvällarna spenderas på den kilometerlånga huvudgatan på tio minuters promenadavstånd. Förutom ett tjugotal restauranger är det en nattmarknad med små stånd som säljer mat och drinkar längs hela vägen. 

Hotellet är gigantiskt men bedagat. Storhetstiden som semestermål ser ut att vara passerad och det lever inte helt upp till bilderna på nätet. Skulle närmast kunna beskrivas som en glest befolkad stor Finlandsbåt med shoppingcenter och restauranger, flera dock stängda. Behöver i alla fall inte trängas med folk till frukosten.

Blir kvar här en vecka till innan vi avslutar med några dagar i Bangkok. Vet redan nu att de kan vara den mest minnesvärda resa vi någonsin gjort. Idag firar vi systerns födelsedag, ja må hon leva.

17 mars

Det var annorlunda under året då jag publicerade en dagbok i den här kanalen varje dag. Uppgiften blev den dagliga huvudpunkten. När det sker mer sällan blir det lätt att man skjuter det hela till morgondagen. På den vägen är det. Osäkert om det blir bättring framöver.

Sitter parkerad med högerfoten i högläge. Kroppen är inte vad den varit. Tränade gåfotboll förra måndagen och ansträngde mig mer än jag borde med konsekvensen att jag haltade omkring tre dagar med ljumskproblem. När jag återhämtat mig var det dags för en pingisturnering i fredags. Den bristande insikten om vad fysiken numera klarar av resulterade i en muskelbristning, baksida lår. En klassisk idrottsskada. Det där med tävling betyder tyvärr att man tänjer på gränserna för vad man klarar av och bör göra. Tack vare hjälpsamma grannar har jag i alla fall fått låna ett par kryckor så jag kommer ut en stund om dagarna

Med andra ord är det uppehåll i promenerandet. Och allt annat också för den delen. Hann i alla fall med en lång vandring i Tyrestaskogen (sagolikt att ha naturen så nära) 

helgen innan tillsammans med trean. Hans fru har åkt till Taiwan för att förbereda deras bröllop. Går av stapeln i april och blir naturligtvis ett äventyr. De gifte sig (registrerade äktenskapet) under pandemin och först nu blir det en offentlig och ceremoniell fest. Ett femtontal från vår familj/släkt närvarar. Tydligen är det en begränsad del av vår nya taiwanesiska släkt som talar engelska så det kan bli en annorlunda upplevelse. Har ändå hunnit med att träffa treans svärföräldrar här i Sverige. Blev en säregen stund där det omväxlande talades svenska, engelska, kinesiska och japanska. (Trean med fru talar huvudsakligen japanska med varandra även om hennes svenska tar sig).

Har trotsat det kalla vädret och satt igång att förgro gurk- och tomatplantor på eftermiddagen. Röd respektive gul busktomat samt plommon- och körsbärstomater. Alltid lika roligt att se när de börjar sticka upp ur jorden och växa till sig. Får se om de överlever i år eftersom de inte får daglig skötsel under vår resa. Förbereder mig på att tvingas upprepa proceduren i början på maj när vi är tillbaka.

När världen är upp och ned får man tillbringa mer tid i sin egen bubbla med familj och vänner. Minns när muren föll på åttiotalet och allt syntes peka i rätt riktning. Bakslaget i Ryssland var sorgligt men inte helt oväntat. Vi hann aldrig vänja oss vid deras kortvariga demokratisering. Vad som händer i USA ger däremot rysningar längs ryggraden. Det blir en prövning för den amerikanska konstitutionen att hantera en självsvåldig president som vill göra anspråk på angränsande länder och dessutom lyfta in en krigshetsande Putin i värmen. En utveckling som för kort tid sedan var fullkomligt otänkbar. Man undrar ibland vilken värld vi kommer att lämna efter oss till barn och barnbarn.

Med tullar, protektionism och närmandet till Ryssland kommer konsumenter att vägra amerikanska produkter, det har redan börjat. Mitt tips är att Kina blir den stora vinnaren i detta kommersiella världskrig.

Men som sagt; vi får fokusera på våra närmaste och inse att trots våra inhemska problem har många i världen det mycket besvärligare. En liten tröst i bedrövelsen.

P.S Fruns foto från senaste besöket på landet.

1 februari

Årets längsta månad är avverkad. Som en gåva från ovan och en vink om vad som väntar behagar solen lysa på oss. Nästan så att vädret väcker vårkänslor trots medvetenheten om att den riktiga vintern lurar i vassen och förmodligen ger sig tillkänna inom kort. Efter funderingar på utomhusklädsel, sägs att det ska vara minus två, ger vi oss av vid niosnåret för en extra lång morgonvandring i Tyresöskogarna. Väljer vägar som vi aldrig tidigare gått med ryggsäckar innehållande kaffe, smörgås och den lilla obligatorisks biten av kladdkaka.

Passerar Solsäter som ligger bredvid Långsjön. Anläggningen sägs vara Kulturella folkdansgillets sommarhem och har en tillhörande dansbana. Enligt moster var hon och mamma där och dansade på fyrtiotalet. Hade varit spännande att göra en tidsresa och se hur de roade sig på den tiden. Den drygt hundraåriga huvudbyggnaden liknar en timrad fjällstuga och är numera omgiven av moderna arkitektritade villor med underbart läge vid sjön.

Natten köldknäpp gör att gräset som legat i skugga hela morgonen glittrar som små diamanter när strålarna speglas i iskristallerna. Kryssar mellan små frusna vattenpölar i skuggpartier dit solen ännu inte nått. Solen bländar när den tittar fram mellan trädstammarna i trollskogen och belyser mossbelupna stenar och fallna träd. Naturen är en källa till glädje som det tagit många år att upptäcka. I yngre dagar var det annat som hade större dragningskraft.

Går en sträcka på Sörmlandsleden som här och där består av spångar för att man torrskodd ska kunna ta sig förbi gyttjepölar och sankmarker. Balanserar och konstaterar att kroppskontrollen lämnar en del övrigt att önska. Känns stundtals som att gå på lina trots att de träförsedda partierna är flera decimeter breda. 

Blir till slut en vandring på tre och en halv timme. Kanske kan uppfattas som skryt och skrävel så jag ska villigt erkänna att vi inte vandrat så här långt sedan förra inlägget i den här kanalen. Man får passa på när vädret förhöjer upplevelsen.

Vid hemkomsten känns benen som stockar. Musklerna är inte vad de varit. Tyvärr innebär solskenet också att smuts och damm blir lite väl synligt på fönster och köksluckor. Hustrun tar den mödosamma uppgiften att putsa medan min uppgift är att göra en chiligryta på högrev. Nu står den och puttrar på spisen. Gissar att fem timmar är lagom. Ser fram emot middagen och ett glas vin. Eller två.

Det gäller att hitta de små ljuspunkterna i livet när annat i landet och världen är åt helvete. Låt oss hoppas att det våras även i det avseendet. Skickar en tanke till de äldsta barnens mor, hon skulle fyllt sjuttiofem idag.

6 januari

Nytt år och äntligen något som liknar vinter. Häromdagen vaknade vi upp till åtta minusgrader och strålande sol. Skridskoåkarna jublade vilket föranledde en massiv invasion på sjön utanför. Har aldrig tidigare sett så många samtidigt ge sig ut på isen. Även om jag inte är någon anhängare av den här årstiden måste jag erkänna att soliga och kalla vinterdagar har sin tjusning. Däremot är det beklagligt att de är så sällsynta.

Sista tiden i Algarve var förvånansvärt kylig. Runt tio grader på morgonen men tack och lov uppemot arton på eftermiddagen när solen låg på. När Atlantvindarna stillade sig kändes det varmare än så. Blev trots allt fina morgonvandringar, en utflykt till Tavira och en golfrunda sista veckan. Tänkte att vi skulle få en lugn stund på tu man hand och samlade våra klubbor i en bag. Betalade greenfeen och gick till första tee. Där stod en ordningens rättskipare och upplyste om att alla spelare måste ha varsin golfbag. Hustrun avstod och föredrog att inte visa upp sina färdigheter offentligt. För den golfintresserade kan upplysas om att mitt långa spel var över förväntan medan närspelet var under all kritik. Nåväl, när det blir en enda niohålsrunda på åtta veckor kan man inte förvänta sig stordåd.

Efter julfirande och diverse förkylningar efter hemkomsten börjar livet återvända till det normala. Bibehåller vanan att vandra i tid och otid. Innan nyår gav vi oss ut på en långtur. Längre och mer slitsam än beräknat. Blev till slut femton kilometer längs med sjöar och underbara naturområden i Tyresö. 

Förunderligt vilken uppsjö av naturupplevelser det finns på promenadavstånd i närheten av en storstad. Stigar där man bara hör ett lätt sus från träden och knastret under fötterna. Såg mer av närområdet än under alla år vi bott här. Måste upprepas. Avigsidan är värkande ben och ett krånglande knä. Ja, ja, det lär väl avta med tiden.

Det traditionsbundna nyårsfirandet med svåger och svägerska blev det lugnaste i mannaminne. De hade nätt och jämnt återhämtat sig från ryggproblem respektive lunginflammation och bestämde sig samma morgon för att komma till oss. I år gav vi för första gången upp festligheterna innan tolvslaget då hustrun vaknade till och undrade om helvetet brutit löst. På kvällen föll den första snön. Satt i ensamhet och såg de små flingorna långsamt singla ner under ett par timmar i väntan på att himlen skulle lysas upp. 

Har till min glädje upptäckt att nobelpristagarna blivit mer lättillgängliga. Avverkade Fosses Septologin I-II i Portugal och har avslutat Han Kangs Vegetarianen efter hemkomsten. Tänkvärda skapelser, var och en på sitt sätt. Var till en början tveksam till Fosses sätt att uttrycka sig men den växte allteftersom. Beskrivningen av fåordiga mäns konversation och tankar är unik. En form av bondaktig poesi. Konversationer mellan människor som lever i ensamhet och egentligen inte har något att tala om. Ideliga upprepningar som förmedlar känslan av talträngdhet och utanförskap. Föder tankar. 

Han Kang liknar heller inte något annat jag läst. Hon har en flytande behaglig prosa medan händelserna i boken är minst sagt dramatiska. Berör obehagliga ämnen som får dig att undra hur det står till i världen.

Stretar mödosamt vidare med mitt eget bokprojekt. I mörka stunder är jag tveksam om den någonsin blir klar. Att skriva en bok är att ge sig ut i det okända. Det kan beskrivas som att ta sig an utmaningen att springa ett långdistanslopp där du vet var du startar men inte var målet finns. Efter några mil undrar du om du snart är framme, om du är halvvägs eller om du fortfarande bara är i början. Längs vägen undrar du om du har tagit dig vatten över huvudet. Samtidigt uppmanar en osynlig kraft dig att fortsätta. Ge inte upp. I bästa fall finns slutet bakom nästa hörn. Eller nästa. Du vet inte, du hoppas.

27 november

Nu är det några dagar sedan vi korsade Iberiska halvön lite osäkra på om vi skulle mäkta med 83 mil på en dag i en Opel Corsa. Bredde smörgåsar och startade kvart över sju inställda på en mödosam resa till Spaniens östra sida.

Bilfärden blev en överraskande och magisk naturupplevelse. Genom Andalusien med soldränkta böljande kullar och milsvid utsikt där fruktträd stod på kilometerlånga snörräta rader. Över berg och ner i djupa dalar. Förbi Sierra Nevada med snöhöljda toppar och vidare genom rena ökenlandskapen. En okänd sida av Spanien eftersom semesterresorna gått till turistområden vid Medelhavet eller storstäder.

Tio timmar tog strapatsen till svåger och svägerska i Torrevieja. Utforskade staden genom vandringar, någon dag upp till två mil. Intensivt umgänge och goda måltider, en av middagarna på Boracay, en asiatisk restaurang som var vistelsens mathöjdpunkt. Besökte en gigantisk marknad där hustrun fyndade second hand i form av en lång jeanskjol, en jeansväst och en tunn armémönstrad jacka. Allt för två euro! Visserligen slank det med några andra oemotståndliga köp som kostade något mer, men utan att gräva djupare hål i plånboken. Eftersom rännandet mellan stånden kräver en uthållighet som få män besitter spenderades det mesta av min tid i skuggan med en öl. Torrevieja var större än anat likaså andelen svenskar. Tror vi såg fler landsmän än spanjorer.

På hemvägen bestämde vi oss för att övernatta i Córdoba för att få det historiska och kulturella lystmätet tillfredsställt. Staden erövrades 716 av muslimerna och var runt tusentalet centrum för kalifatet Córdoba och en av Europas största och rikaste metropoler. Genom tillgången till arabisk vetenskap fick staden stor betydelse för det kristna Västeuropa. Här finns mängder av monument från morernas och romarnas tid.

Bokade ett rum på El Conquistador i den gamla stan och ställde in GPSen för att finna bästa vägen dit. Förmågan att köra efter analoga kartor försvann med den nya teknikens inträde. När vi närmar oss målet meddelar den mekaniska rösten plötsligt att vi är framme och att det återstår en promenad på tolv minuter för att nå hotellet. Omöjligt. Enligt bokningen fanns det parkeringsmöjligheter vid hotellet. Det måste rimligtvis finnas en bilväg dit.

Fortsätter och får en ny anvisning om att köra in från andra sidan av den historiska delen av staden. Kommer in på små gator som blir allt smalare ju längre in vi kommer. Lyckas köra fel på ett ställe och kommer femtio meter innan vi inser att det är omöjligt att åka vidare. Har en decimeter på vardera sida till husväggarna vilket gör att ingen av dörrarna går att öppna. Återstår bara att inse faktum och lägga i backen. En familj med tre barn inser att det inte finns utrymme att passera. De väntar tålmodigt och betraktar nyfiket och oroligt när jag försöker krångla mig ur knipan. Hustrun sliter sitt hår och är nära ett hysteriskt sammanbrott. Det går åt en kvart (kändes som ett par timmar) att ta sig tillbaka de femtio meterna med en skrapad backspegel.

För att komma ur eländet fortsätter vi desperat genom att köra på gågator och mot enkelriktat medan hustrun gömmer huvudet i händerna. Förbi torg med uteserveringar och gator där gående tvingas pressa sig mot väggarna. Lyckas till slut återvända till platsen där GPSen sa att vi hade nått resmålet. Parkerar på otillåten plats och bestämmer oss för att uthärda eventuella parkeringsböter. Innerst inne med en gnagande oro över att bilen kan vara bortforslad på morgonen. Promenerar till hotellet och upptäcker att det finns ett garage bredvid och att det är möjligt att nå hotellet bilvägen. Konstaterar surmulet att det finns brister i GPS-tekniken.

När vi slickat såren gjorde vi en kort rekognosceringstur i närområdet för att hitta ett lämpligt ställe för middag. Fastnade till slut för Bodegas Mezquita ett par minuter från hotellet och fick en smakupplevelse av sällan upplevt slag. Friterade räkor i en form av råraka med bläckfiskaioli, friterad aubergin med en reduktion av sött vin och sesamfrön, stekt torsk med padrones, arabiska köttbullar i en sås av mandlar och saffran. Till sist Patatas bravas picante. Till det ett fantastiskt rödvin som jag glömde lägga på minnet. Allt för 49 euro. Får sex stjärnor av fem möjliga. Slutet gott, allting gott.

Nu åter i Albufeira och ”vardagen”.

19 november

Marknadsföringsknepen tar sig ständigt nya uttryck och upphör aldrig att förvåna. Sälj, sälj, sälj är mantrat som gäller i den kommersiella världen. Förr sas det att allt kan säljas med mördande reklam. Ett bevis är företeelsen som benämns Black Friday vilken expanderat till helt nya nivåer. Vissa affärer skyltar med Black Week, en del kallar det Black Friday Week och här och där annonseras numera om Black November. Från en lågprisdag i november till en månad i ett nafs. Det har gått inflation i påhitten att krama pengar ur konsumenternas plånböcker innan julhandeln startar på allvar för att därefter åtföljas av mellandagsreor och januariutförsäljningar.

Vädret här nere på Algarvekusten är synnerligen behagligt och uppskattas ännu mer när det talas om snösmockor och halkvarningar på hemmaplan. Ett faktum som är huvudanledningen till att vi flytt hit ner fram till mitten på december. Med ett undantag från ett par dagar har det varit runt 20 grader på dagarna och även morgnar och kvällar är acceptabla och kräver sällan mer än en extratröja till kortbyxorna.

Det nämnda undantaget är dock en av de mer dramatiska väderomställningar jag upplevt. Vid morgonvandringen fick vi ta skydd i ett köpcentrum när himlen öppnade sig. Kändes som att hela årsnederbörden föll ned under en och en halv timme. I stället för frukost hemma blev det varsin hamburgare och kaffe i väntan på att vädergudarna skulle vara oss nådiga.

När vi gick tillbaka genom stan häpnade vi över den oreda som vädret ställt till med. Det såg ut som om handgranater hade slängts lite här och var. Inte alls olikt en krigszon. Kullerstensförsedda gator hade stora hål. Stenarna, som är någon form av grovhuggen marmor (tror jag), låg utspridda i högar och utefter gatorna. Affärer och restauranger var stängda. Det luktade bränt som om blixten slagit ned. Svaret på vad som hänt fick vi genom ett facebookinlägg som visade att syndafloden drabbat de utsatta gatorna. Eftersom stora delar av staden är byggt på flera kullar hade allt vatten flödat ner i samma riktning och drivit med sig kullerstenar och sand runtomkring. Det filmen visade är svårt att beskriva i ord. Även om det inte var samma dignitet som katastrofen i Valencia fick man en föraning om vad vädrets makter kan ställa till med.

I veckan har vi genomfört en vandring inåt landet tillsammans med vänner. Sällsynt trevlig naturupplevelse som avslutades med lunch på en lokal restaurang i en liten by. Fisk ackompanjerad av Vinho Verde, den nationella drycken som med sina små bubblor är både uppfriskande och välsmakande. Häromdagen hade vi dessutom besök av kusin med fru som vi visade runt i Albufeira. Visste att de skulle komma till Algarve och hade bestämt att vi skulle höras av när de kom ner. Eftersom bilen signalerat att den ville bli servad tvingades vi bege oss till Faro för att åtgärda problemet. Därefter hade vi blivit rekommenderade att besöka Praia de Faro. Parkerade bilen på anvisad och plats och begav oss till fots över en bro mot stranden. Döm om vår förvåning när de första vi möter är kusinen med fru utan att vi dessförinnan haft kontakt med varandra. Världen är liten.

Om ett par dagar ställs vi för en nya utmaning. Ska försöka ta oss till svåger och svägerska i Torrevieja med bil. Ska ta cirka åtta timmar att köra. Får se hur det går med liten bil anpassad för kortare turer här nere. Fortsättning följer. Kanske.

27 oktober

• ­Finns inte en normal människa som går till ett sånt här sunkställe.
• Det här är den värsta syltan någonsin.
• Fattar inte hur någon frivilligt kan gå hit.
• Jag kan inte äta någonting av det här!

Hustruns min är bister och frustrationen väller fram. Vinglasen har redan serverats och maten är beställd så det är för sent att resa sig och gå. Efter att flertalet middagar intagits på italienska restauranger var vi överens om att tapas kunde vara en bra idé. På vägen har vi förkastat ett tiotal ställen genom att ögna igenom menyerna. Till slut hittade vi (jag) en liten anspråkslös servering med flera alternativa tapasrätter som vi gemensamt gillar. Visserligen lämnade miljön en del övrigt att önska. Ett litet hål i väggen med rangliga stolar och bord. Men många oansenliga matserveringar har överraskat med delikat mat vid tidigare tillfällen.

Beställer Patatas bravas, räkor i vitlöksolja, en liten osttallrik och friterade Chorizobollar. Rätter som vi i vanliga fall uppskattar. In kommer en stor skål med pommes frittes som knappt nuddat fritösen, allt täckt med majonnäs och ketchup. Små hårda räkor i en obestämbar sörja, ett antal smaklösa ostkanter och fyra friterade bollar av en menlös och okryddad smet. Som tillbehör finns små brödbitar som sett bättre dagar. Kan villigt erkänna att det inte var vad jag förväntat mig.

Hungrig som jag är slinker ett antal potatisbitar ned med några torra ostbitar och de runda friterade bollarna som påstås innehålla chorizo. Frun provar en räka och vägrar äta något mer. När hon är på det humöret hjälper inga övertalningsförsök, hon svälter hellre ihjäl än äter av det serverade. Raden av kritiska anmärkningar har inget slut. Uppgivenheten lyser om henne.

• Jag borde vägrat gå in, man kunde ju räkna ut att de inte kunde laga mat. 

Hon har oavbrutet visat sitt missnöje. Offrar mig och gör slut på de små skaldjuren. Återstår inget annat alternativ än att snabbt betala och gå vidare till en italiensk restaurang hundra meter längre bort. Delar på en kryddstark Pasta arrabiata. Det vill säga jag äter en minimal del av portionen för att inte hustrun ska generas. Avrundar med kaffe och en tiramisu som smälter i munnen. Även en grappa slinker ner för matsmältningens skull. Hustruns chock över det som tidigare inträffat har gått över, hon är tack och lov inte långsint.

På grund av en annan fadäs från min sida har vi bott på hotell i fem dagar i väntan på att vår lägenhet ska bli ledig. Rummet kan närmast beskrivas som en skokartong och måltiderna har intagits ute vilket tär på plånboken. Plitar ned de här raderna på ett café medan frun värmer sig i solen på stranden tjugo meter bort. Underbara ljusa och varma dagar här i Albufeira medan kyliga morgonpromenader kräver tjockare tröjor. Får mess från hyresvärden som meddelar att lägenheten är inflyttningsklar. Skönt. Blir en tur till matvaruaffären i eftermiddag, ser fram emot att laga mat själva och slippa obehagliga överraskningar.

Hem igen i mitten av december.

P.S. Hustrun har godkänt inlägget. Tyckte det var bäst så.

13 oktober

Inser plötsligt att det var en månad sedan jag senast hörde av mig i den här kanalen. Tiden rinner iväg. Är medveten om att ingen ligger sömnlös och väntar men försummelsen måste ändå åtgärdas. Även självpåtagna och smått meningslösa uppdrag ska utföras trots obefintlig efterfrågan och att ingen deadline finns. Det har blivit en ohejdad vana att dela med sig av dagarnas oväsentligheter.

Morgonritualen inbegriper numera sex kilometers promenad där dagsformen avgör tempot. Den senaste tiden med regnställ eftersom vädret varit nyckfullt. Så länge temperaturen inte avskräcker är det uthärdligt. Årstidens största utmaning är annars att navigera bland blöta lövsamlingar där ett felsteg kan innebära brott på lårbenshalsen eller andra skador som kräver sjukhusvistelse. Passerar förbi det höga päronträdet som står på kommunens mark och med jämna mellanrum släpper ner frukter som mosas mot vägen. Det är som ett luftangrepp med handgranater som gör att man tvingas ta omvägar för att undvika risken att få dem i huvudet. Tragiskt att se så mycket ätbart går till spillo.

Som vanligt går turen förbi utegymmet i parken där Halloween-inspirerade rabatter kantar gångvägen. Eftersom det är söndag är den närliggande skolgården tom. Likaså fotbollsplanen. Det tycks som att småttingarnas fotbollsträning är inställd vilket förmodligen beror på regnskuren vi vaknade till. 

Hade barnen med respektive och (nästan) alla barnbarn på lunch igår. Blir trångt om saligheten men är hjärtevärmande att få rå om dem ett par timmar. Bjöd på vegetarisk moussaka inspirerad av vår Greklandsvistelse. Har konstaterat att vegofärs är ett fullgott alternativ till den animaliska varianten, både vad avser konsistens och smak. Det är ju ändå kryddorna som gör rätten.

På lördagskvällar är numera Idol ett stående inslag. Imponeras av alla talanger och häpnar över deras utveckling. Det händer mycket från de första stapplande stegen till livesändningar inför publik och den slutliga finalen. Går inte att undgå att fatta tycke för vissa men så länge svenska folket bestämmer är det osäkert om de egna favoriterna finns med till slutet.

Följer likt många andra slutspurten inför det amerikanska valet. Kommer förmodligen bli en rysare in i det sista och resultatet får följder för hela världen. Inte minst för Ukraina och krigen i mellanöstern. Världen håller andan. Konflikterna tycks olösliga med fiendskap och hämndbegär som förorsakar obegripligt lidande. 

Har börjat planera för höstens Portugalvistelse. Har hyrt samma lägenhet som förra året nere vid Algarvekusten. Avresa om nio dagar och återvänder hem i mitten på december. Lagom för att hinna med julförberedelserna. Innebär att det varit hektisk med alla måsten som ska hinnas med dessförinnan. Bland annat bilbesiktning och byte till vinterdäck så att man är förberedd om en eller annan snösmocka hinner slå till innan vi är tillbaka.

I morgon blir det en dagstur till landet för att kolla hur långt de kommit med att åtgärda vattenskadorna samt att iordningställa inför vintern. Nåväl, det bör åtminstone vara färdigt till våren närmar sig. Det räcker.

13 september

För första gången sedan ankomsten visar sig ett antal moln på himlen med resultatet att temperaturen sjunkit till strax under trettiostrecket. Det gäller att vara ute tidigt om man ska mäkta med morgonmotionen. Vandrar ensam. Hustrun och svägerskan brukar ge sig i väg tidigare. Men den extra timmens sömn på morgonen är den mest behagliga. Vaknar lite lätt när frun försvinner och väljer att blunda. Vips har en timme förvunnit. Stressen är obefintlig. Saker och ting sker i lite lugnare tempo när det inte finns några tider att passa.

I år var det vår tur att boka överraskningsresan. Det blev Kreta till slut, en ny upplevelse för min del. Konstaterar att alla badorter runt Medelhavet är förvillande lika varandra. En lång gata som går parallellt med havet där affärer, restauranger och barer flockas. Småvägar leder ned till hotell och stränderna. Rör man sig åt andra hållet är man inom ett par hundra meter på landsbygden med olivlundar och getter som rör sig i inhägnade områden. Morgonpromenaden är minst sagt omväxlande.

Även maten är likartad oavsett vilket land man befinner sig i. Pasta, pizza och internationella rätter finns överallt. Enda skillnaden är att de här är kompletterade med grekiska alternativ som bland annat moussaka och souvlaki. Hittills toppar grillad Sea Bream och moussaka mattopplistan i hård konkurrens med vårrullar, friterade räkor med currymajonnäs och kyckling med garlic and pepper som intogs på en asiatisk restaurang igår.

Förundras av alla soltörstiga människor som bränner sin hud dagarna i ända. Den flera kilometer långa stranden är fylld med rader av solstolar. I anslutning till vårt hotell finns närmare hundra par stolar med tillhörande parasoll till priset av sju euro. Måste vara lönsam business. De som vill spara pengar nöjer sig med gratisstolarna vid hotellets pooler. 

Gläds åt att herrarnas fotbollslandslag fått mer hanterbart motstånd. Sett matcherna på barer här nere. Lovar gott om man kan få ordning på försvarsspelet. Framåt har vi kapacitet så det räcker. Bra insats från en gammal hammarbyare mellan stolparna. Det är på tiden att vi får uppleva lite vinster.

Letar upp en anspråkslös liten grekisk taverna vid stranden för lunch. Små kvadratiska gulmålade bord och ett barrträd (oidentifierad sort) vars stam står mitt bland borden med ett grenverk som vecklar ut sig ovanför bambutaket. Ser ut att vara flera hundra år gammalt. I trädet är ett akvarium fastsatt och inrymd i en gammal teveapparat där svärdbärare och någon slags slöjfisk simmar omkring. Delar på en omelett, friterade zucchinibollar och marinerad ansjovis. Svarar jakande på servitörens fråga om jag förstått vad den sistnämnda beställningen är. Han tittar misstänksamt på mig. Så nära svensk sill man kan komma här nere. En halv karaff iskallt rödvin och vatten får duga som tillbehör. Maten räcker och blir över. Får med oss två zucchinibollar som vi inte mäktar med. Avslutar med pinnglass av magnummodell (mini) och den obligatoriska rakin som huset bjuder på. Allt för matsmältningens skull.

Dusch och vila på rummet innan bussfärd in till Chania. Sägs att det finns en gammal stadsdel som är värt ett besök. Det ska vi snart få erfara.

P.S. Fantastisk kväll vid hamnen i Chania som kantas av restauranger. Små gränder och lite Gamla Stan-känsla. 

31 augusti

Igår var det sommar, idag höst med bitande nordanvind. Solglimtarna från morgonens halvmilpromenad är omsorgsfullt dolda bakom ett vidsträckt molntäcke som innehåller en och annan regndroppe. 

Bonden har skördat vinterfoder till korna som än så länge vistas utomhus på den gigantiska ängen där de vid vattenbrynet har sällskap av tranor, gäss och allehanda andra fågelarter. Fodret ligger i stora rullar med ett grovmaskigt plastnät som håller ihop den i mitt tycke ensidiga föda som ska serveras när de vistas inomhus tills nästa vår. Förutsätter att den kompletteras med något annat som uppskattas av de lyckliga som undkommer höstens slakt.

Huvuduppgiften den här vistelsen är att rensa vid köksdelen och på toaletten som blivit vattenskadade. Dubbel otur med kopplingar som förmodligen frusit vid något strömavbrott förra vintern. På måndag kommer en hantverkare som ska bryta upp golvet och se hur mycket som måste bytas ut. Ingen vet hur lång tid som krävs innan det är helt torrt och möjligt att lägga nytt golv och byta ut skadade köksskåp. Just nu är jag fullt nöjd om det är återställt när våren närmar sig. Hoppas det inte blir en alltför negativ överraskning när slutnotan kommer och man ser vad försäkringen täcker.

Osäkert hur mycket av hösten som kan spenderas här. Får bli några vändor och eventuellt övernatta i båthuset. När man ägnat månader åt odlingarna vill man förstås ta hand om den sista potatisen, tomaterna, bönorna och gurkorna som är årets största glädjeämne i grönsakslanden. Ska göra ett försök att spara kärnor och så till våren precis som vi gjort med tomaterna. 

Under veckan som gått har det fyrtiotredje årets mästerskap i handbollsvännernas golftävling avgjorts. Två olika tävlingar, en med och en utan handicap. Den sistnämnda har blivit en enmansshow de senaste åren med en spelare som höjer sig över mängden. Desto mer öppet är det i hcp-klassen där den som bäst har lyckats pricka in formtoppen går segrande ur striden. Klarade mig bättre än väntat, mest beroende på att golfhandikappet försämrats och har en pinsamt hög nivå vilket innebär att även mediokert spel ger bra poängresultat. Men, som för de flesta andra i sällskapet är det sociala numera mycket viktigare än den idrottsliga prestationen.

Om ett par dagar bär det av söderut till värmen. Traditionell resa med svåger och svägerska där destinationen är hemlig. I år är det vår tur att överraska dem. Håller tummarna för att hotell och orten motsvarar förväntningarna med trevliga restauranger där middagarna kan avnjutas. Är både svårare och dyrare att finna lämpliga resmål. En effekt av kronans svaga ställning den senaste tiden.

Plötsligt tittar solen fram. Kanske kan bli en fin kväll och ett dopp efter bastun. 

7 augusti

Parkerar på min favoritplats i skuggan där man ser sjön till vänster, ladan åt andra hållet och den nyklippta gårdsplanen framför. Äppelträdet som står ett par meter bort med grenar som växer över verandataket borde beskurits i höstas och bär nu så mycket frukt att det kommer bli svårt att ta hand om allt. Försöker bilda mig en uppfattning om hur många äpplen det innehåller. Viftar bort en efterhängsen fluga och tänker att det borde finnas någon slags matematisk formel som ger en rimlig överslagsberäkning. Fyran som tillsammans med sambon gästat oss ett par dagar föreslår att jag ska ta hjälp av AI. Skulle sannolikt fungera om man visste hur man ska göra.

Har plockat några hundra äppelkart från marken som förpassats till komposten. Kommer fram till att det bör vara cirka femhundra kvar, plus/minus ett par hundra. Får förmodligen slänga hälften eftersom vi kommer vara frånvarande i en treveckorsperiod från slutet av månaden. Det gör mig dessutom lätt orolig över hur vi ska ta hand om tomaterna. Det finns alltid något att bekymra sig över. Årets sensation är gurkodlingen. Har växt ur pallkragen och brett ut sig runtomkring. Planen är att lägga in egen saltgurka, det oumbärliga tillbehöret när vi grillar hamburgare.

Sommaren har varit märklig så här långt med minst sagt växlande väder. En oförsvarligt stor del har spenderats inomhus på grund av OS-tävlingarna och dessförinnan EM i fotboll. Det har varit många nervkittlande stunder med bland annat handboll, bordtennis och beachvolley. Plus naturligtvis Duplantis makalösa uppvisning häromkvällen. Sällan man ser en idrottare vara så överlägsen i en sport. Tyvärr är förhoppningarna inte så stora när det gäller handbollsherrarna. Danmark i kväll blir en svår nöt. Desto större chanser borde finnas i beachvolley och herrarnas lagspel i bordtennis. Blir ytterligare en kväll framför teven.

Blev bjudna på middag i går kväll av fyran med sambo. Vodkapasta. En helt ny och smakfull upplevelse. Det sägs att spriten lyfter fram sagolika smaker i tomatsåsen. Kan konstatera att det stämmer. Kommer ge oss på det receptet själva framöver.

Solen går i moln och en västlig och lite sval sydostlig bris sveper in. Passar bra. Om någon timme ska vi med syster och svåger göra en gemensam insats och ta in lite ved som torkat ett par år. Borde gjorts tidigare men utrymmesbrist i ladans vedförråd har gjort att vi skjutit uppgiften framför oss. Finns så mycket kluven ved utefter ladusidorna att vi lär få fortsätta nästa år.

I morgon bitti blir det hemfärd igen. Dags att tvätta och hustrun ska göra en stadsvandring med svägerskan. Nä, nu är det dags att byta om och ägna sig åt vedstapling.

12 juli

Jaha.

Så har halva sommaren gått upp i rök. Det är märkligt att de bästa årstiderna försvinner med blixtens hastighet medan dagarna kryper långsammare än långsamt under de mörkaste perioderna. Förmodligen lyder svenskt klimat under lagen om alltings jävlighet. 

För de som sett fram emot soliga och varma dagar vid badstränder kan det finnas en viss besvikelse så här långt. Själv anser jag att det varit i det närmaste perfekt. Dagar med runt trettio grader är fullkomligt outhärdliga och inverkar menligt på energi och arbetsförmåga. Vi har levt med föresatsen att det skulle bli mer golfträning för att kunna spela fler rundor under senhöstens Portugalvistelse. Det har skitit sig totalt. I stället har det blivit målning, fönsterrenovering, inoljning av diverse uteplatser, slyrensning för att få mer sjöutsikt, pyssel i odlingar och rabatter. Dessutom drabbades vi av en vattenläcka och akut utryckning från en rörfirma.

Innebär att golvet bör brytas upp och bytas. Delar av köksskåpen måste också kasseras. Huvudbryet just nu är om vi ska göra om hela köksdelen eller om det ska bli en enklare (och billigare) renovering. Får höra vad ersättningen från försäkringbolaget landar på innan vi fattar beslut. Idag har vi tillbringat en stor del av dagen på det lokala IKEA-varuhuset för att diskutera och enas om möjliga lösningar på luckor och detaljer. Tack och lov har vi efter alla år tillsammans funnit en gemensam grundsyn på inredning och design. Från ångest över det inträffade har det blivit ett nytt och spännande projekt.

Medan ettan är i stan och arbetar är äldsta barnbarnet här för att sommarjobba på Furuvik. För att underlätta hennes vardag har vi skjutsat på morgnarna. Innebär att klockan varit på ringning 6.45 tre dagar i rad. Ve och fasa. Vad gör man inte för att underlätta för de små liven. Begreppet curling har tagit nya proportioner sedan man själv var ung.

Det har dock med sig fördelen att vi förlagt våra morgonpromenader till lokala orter på vägen för att få något annat att vila ögonen på. Idag blev det en halvtimmes vandring längs kusten vid Furuvik där man i en glugg ser att det inte finns några öar mellan oss och Finland. Därefter en timme i Gävle innan färden till det stora möbelvaruhuset.

Följer med spänning turerna inför det amerikanska presidentvalet. Kandidaterna gör att man blir mörkrädd. Den nuvarande presidenten är alltför gammal (och senil) och gör att man undrar hur han klarar fyra år till. Motståndaren är oberäknelig och kan ställa till med större problem i världsordningen än vi sett i mannaminne. Stackars Ukraina som kan bli ett offer när stormakterna sviker. Turbulensen i Europa gör inte saken bättre. Frankrike gör en kraftig vänstersväng medan Italien går åt motsatt håll. Här hemma är det inte så mycket bättre. Avslöjandet om SDs trollfabriker gör att man funderar på vilka andra metoder som ännu inte sett dagens ljus.

Man får trösta sig med vardagens futiliteter. EM i fotboll, bastu, 24 grader i vattnet och fredagsdrink på verandan. Det kunde vara sämre.

4 juni

Tidiga morgnar är sällsynta för min del men de inträffar emellanåt. Vaknade fem i morse och det var lögn i helvete att somna om igen. Efter en timmes lönlösa försök och en mage som skrek efter att bli matad gav jag upp. Har nyss botat problemet med en kopp te och en rostad smörgås. En nyttigare sort utvald av hustrun. Rustikt surdegsbörd. Råglevain. Osötat och syrligt står det på förpackningen. Ligger på en hylla i frysen tillsammans med några tortillabröd och lite hembakat.

12 grader. Fortfarande lite fuktigt efter gårdagens regn. Solen står lågt. Ett koltrastpar struttar runt på gårdsplanen och några måsar skriker som om de försökte väcka omgivningen. 

Nu är hon 6.37. Konstaterar att det var flera veckor sedan jag skrev i dagboken. Lika bra att göra det nu eftersom det förmodligen är omöjligt att somna om. Gör ett drag i partiet mot schackkompisen. Trodde i min enfald att jag fått grepp om honom och höjt min spelnivå för ett par veckor sedan när jag lyckades vinna flera partier i rad. Visade sig vara en illusion. Kom raskt ner på jorden igen efter några förluster. Måste skärpa mig och inte ha för bråttom. Har även börjat spela med svågern. Två samtidiga partier kanske är för mycket för mina lilla hjärna.

Blev en shoppingdag igår. Åkte i väg före lunchtid när det var tjugosju grader och strålande sol utan att kontrollera vart vädret skulle ta vägen under dagen. Lämnade diverse dynor kvar på soffor och bänkar utomhus som var dyngblöta när vi kom hem framåt artontiden. Får torkas i solen under dagen.

Skjutsade ettan till tåget för hemfärd och arbete. På vägen till det stora köpcentret öppnade sig himlen så att det inte gick att köra i mer än sjuttio på motorvägen. Besökte alkoholmonopolets företrädare, köpte en ny mobilladdare, en bred målarpensel och tråd till grästrimmern medan hustrun gjorde strövtåg i klädaffärer och på IKEA. 

Åkte vidare och köpte en ny mikrovågsugn (mindre än den gamla) och ett par fotbollsskor. Provade på gåfotboll för en vecka sedan och skorna som användes lämnade en del övrigt att önska. Likaså muskler, balans och bollkänsla. Tycks som om fötterna blivit ersatta av två träklumpar. Träningen inleddes med skottövningar. Fick en lätt sträckning i vaden efter tre minuter men höll tyst om det och fortsatte. Skulle vara pinsamt att avbryta så tidigt. Påtaglig träningsvärk med ljumskproblem under flera dagar efteråt. Ska i alla fall ge det en chans under året i mån av tid.

Har tagit upp ett cafébord och två stolar som placerats bland odlingslådorna. Fin plats för eftermiddagskaffe eller en drink. Innebär att tomrummet på terrassen där hemma ska fyllas med något nytt. Letade efter stolar som ska passa ihop med ett planerat litet mosaikbord. Hittade ett par som kan bli aktuella men får avvakta med beslutet tills bordet är köpt.

Inhandlade diverse växter (silverregn), sallad och örter på Plantagen. Ska planteras idag och göra grönsaksodlingen komplett. Sedan är det bara att vattna och vänta. Avslutade dagsturnén genom att hämta äldsta barnbarnet vid hennes extrajobb. 

Nu meddelar ett särpräglat ljud i telefonen att schackmotståndaren gjort ett drag. Klockan är 7.37. Ser ut att bli en fin dag.

13 maj

När hustrun försvinner i väg på sin årliga vandringsresa brukar jag dra mig tillbaka till landet. Här är fördelen att man aldrig behöver vara sysslolös, framför allt när vädret visar sig från sin bästa sida. Som nu.

Alla människor borde tillbringa tid i ensamhet så länge den är självvald. Umgås med sina egna tankar utan störningsmoment eller saker som är absolut nödvändiga att göra. Det är lite som att gå i kloster under några dagar. Visserligen utan böner men sitter man mitt i naturen blir det som stunder av meditation.

Odlingarna behöver tas hand om. Satte ut ett par tomatplantor när vi var här senast och ångrade mig senare när det visade sig bli någon minusgrad ett par nätter. Enligt förståsigpåare ska de inte planteras ute förrän runt skiftet maj/juni. Peppar, peppar de lever. Hoppas de kan återhämta sig efter chocken. Resterande tomatplantor liksom gurkorna får vila inomhus på hemmaplan tills nästa tillfälle vi är här.

I år ska båthuset få lite mer kärlek. På grund av den långvariga vintern är dock snickaren som ska hjälpa oss med de större arbetena försenad med utomhusjobben. Det finns risk för att det inte blir förrän sensommar eller höst. Tills dess får det bli städning och underhåll. Har som mål att tvätta och olja de två uteplatserna som finns i anslutning den här vistelsen. Den ena ut mot sjön och den andra i skydd mot nordanvinden. Ska dessutom försöka hinna med att röja i ett utrymme i båthuset och köra skräpet till tippen. Är nu fyllt med bråte och kvarvarade saker efter föräldrarna. Får göra en utvärdering och se hur mycket vi ska spara av pappas alla gamla fiskeattiraljer. Vissa saker har tidens tand gått hårt åt. Mycket som behöver göras och en efterhängsen förkylning får avgöra hur mycket jag hinner och orkar med.

Blir korta arbetspass och däremellan pauser i fåtöljen på verandan. Skriver, spelar schack, messar med frun eller sitter bara och lyssnar på fågelsången. Det är svårt att identifiera lätena när de försöker överrösta varandra. Talgoxen och bofinken kan urskiljas, dessutom ytterligare en, men namnet på den har försvunnit ur minnet. Här är lugnt men inte tyst en sekund. 

Steglitserna som vanligtvis är skygga varelser tar plats i äppelträdet fem meter bort. Har aldrig hänt förut. Efter en tid inser jag varför. De har ockuperat tornflygarnas holk på långsidan av huset. Kan bli ett drama av stora mått om de ursprungliga bostadsinnehavarna återkommer. Apropå fåglar har en havsörn återkommit flera gånger och slagit sig ner i en björk vid vattnet. Den har gjort flera utfall ner mot båthuset. Undrar vad den har i kikaren? Därunder har ofta minkar kamperat. Den jagas bort av måsar och tärnor och beger sig ut mot havet igen.

Nej, nu får rasten vara slut. Dags att olja in räcket vid båthuset. Korta arbetspass är min melodi.

28 april

Stundtals råder obotlig idétorka. Borde få ur mig något acceptabelt för att hålla dagboksskrivandet vid liv men ibland går tankeverksamheten trögare än vanligt. Orden lägger sig huller om buller utan mål eller mening. Stirrar fånigt in i datorskärmen som om den skulle börja tala till mig och komma med ett tips om något som är värt att berätta. Den förblir som väntat tyst. Tvingar mig att skriva ändå, det får bli som det blir.

Firar systerns nyligen inträffade jubileum (tillsammans med hennes familj, barn och barnbarn) i sydliga nejder lättad över att slippa långkalsonger, kyla och nyfallen snö på hemmaplan. Det är i alla fall snart maj och förväntningarna om lite värme kan knappast betraktas som oberättigade. Vädergudarna är inte nådiga mot oss. Något ont måste vi gjort för att bli bestraffade på det här skoningslösa sättet. Plantorna som börjar gro inomhus får ha tålamod innan de kommer ut i friska luften och får chansen att bära frukt. Med den här takten lär de skördas först framåt senhösten.

Turistindustrin är fascinerande. Stora flygplan fullproppade med solsugna flockas i luften och flyger i karavaner söderut samtidigt som tranorna och andra flyttfåglar rör sig i motsatt riktning och trots kylan syns på landet. Det i övrigt karga och eländiga landskapet här nere har kompletterats med semesteranläggningar som ligger likt ett pärlband utmed kusten. Tidigare obebodda områden har fått en renässans med hjälp av turisternas plånböcker och antalet arbetstillfällen har mångdubblats. Samtidigt hörs högljudda protester mot invasionen som gör att bostadspriser skjuter i höjden så att lokalbefolkningen har svårt att kosta på sig ett vettigt boende.

Hotellet är ett himmelrike för barnfamiljer. Arkitekter har slagit sina kloka huvuden ihop för att alla åldrar (framför allt barnen) ska få sitt. Flera pooler och lekområden, spelrum för ungdomar, schack, bordtennis och två olika kramiga figurer (en giraff och en björn) som får de yngsta barnen att jubla av förtjusning. Konceptet all inclusive gör att även plånboken får semester. Förutom den omfattande buffén finns tack och lov även en à la carte-restaurang för den som vill bli serverad direkt från käket till bordet. Förvånansvärd hög kvalitet på maten. Hittills toppar gambas i vitlöksolja, grillade padrones och oxfilé min lista. Däremot lämnar hittills fiskrätterna lite i övrigt att önska.

Min vana trogen spenderas dagtiden under ett parasoll iförd skyddsfaktor 100 och hatt. Lömska solskador ska hållas på avstånd med alla tillgängliga medel. Efter intensiva studier av omgivningen kan jag konstatera att den typiska svenska småbarnspappan är mellan trettio och fyrtio, lång, smal och med permanent skäggstubb. De ser identiska ut och imponerar dessutom med en förfinad teknik att framföra barnvagnarna. Den äldre generationens män är kortare, tjockare, rör sig stappligare och är till övervägande del flintskalliga. 

I behagligt väder försvinner en vecka förvånansvärt kvickt. Tiden tycks rinna i väg snabbare i vackert väder. Nu återstår bara ett par dagar. Ber till högre makter att temperaturen där hemma är på bättringsvägen. Vi är värda en varm och någorlunda regnfri sommar efter det senaste halvårets väderplåga.

27 mars

Värmen lyser med sin frånvaro men nu lovar i alla fall meteorologerna bot och bättring till påskhelgen. Det är på tiden. Varannan dag har långkalsongerna åkt på för att klara av morgonvandringen. Hoppas att det nya försöket att krossa återstoden av vintern har större framgång än de föregående. Oavsett alla klimatförändringar ökar åtminstone sannolikheten för att man ska kunna ägna sig åt utomhusväxter och odlingar både hemma och på landet inom kort.

Förberedelserna är i alla fall i gång. Fem olika sorters tomater gror i arbetsrummet och samsas med ett antal chilisorter. Nytt för året är ett försök med gurkor. Frön till två olika sorter är inköpta och är de grödor som hittills växt sig störst.

Med ljusets återkomst ökar intresset för utomhusarbete vilket renderat i att delar av terrassen (den som är täckt av trall) har börjat tvättas. Som med allt tråkigt arbete gör man klokt i att dela upp det i omgångar för att det ska bli mer uthärdligt. Med årstiden följer också lusten att förändra här hemma. Diverse nya (begagnade) möbler har köpts in. Ett sideboard i sextiotalsstil köptes nyligen in via Bukowskis och ska avhämtas efter påskhelgen. Fyndade dessutom tre stolar på Blocket, gissar på fyrtio- eller femtiotal. Kan bli fina med lite kärlek i form av ny stoppning och nytt tyg till sitsarna. Avigsidan är att vi måste göra oss av med en del möbler, men å andra sidan har de vare sig affektionsvärde eller är några dyrbara rariteter. 

Har utökat motionsförsöken med ny aktivitet. Före detta arbetskamrat har ”lurat” (läs lockat) med mig att spela bordtennis. Rolig sport som jag sysslade med några år i ungdomen. Vid ett samtal med andra åldringar vid första träningspasset berättade jag att det var femtio år sedan jag höll i ett racket (med några undantag). Efteråt insåg jag att det är prick sextio år sedan. Obehagligt hur åren tickar i väg.

Tvingades läsa på om redskapen som är indelade i olika klasser och beskrivningar av vad de har för kvaliteter. Behöver knappast något värstingracket men vill ju heller inte blamera mig med att komma med något av de allra enklaste. Imponerades av många gamlingar där vissa tydligen fortfarande tävlar i seniorsammanhang.

Tyvärr kunde jag konstatera att det fotarbete som behövs för att spela bra var obefintligt. Däremot går det sakta men säkert åt rätt håll. De horribla misstagen blir gradvis färre. Spelet påminner på sitt sätt om mina schackmatcher; man vinner inte på grund av fantastiskt spel utan på grund av motståndarens misstag.

Den mest påtagliga påminnelsen om åldern visade sig dagen efter. Tre timmars spel får sina konsekvenser. Värk i ett otal större och mindre muskler som länge varit i vila fick mig att stappla fram. Hustrun får stå ut med gnällande, stånkande, pustande och allehanda andra typiska gubbljud. Nåväl, det kan säkert göra gott för balans, koordination och välmående i största allmänhet.

Glad påsk.

2 mars

Hoppet börjar gry. Ljusets gradvisa återkomst är efterlängtad även om den rör sig i maklig takt. Ibland undrar jag om resorna till värmen under vintertid gör det ännu svårare att stå ut med mörkret och kylan här hemma. Kontrasten är gigantisk och känslan av det behagliga semesterklimatet bleknar med blixtens hastighet.

Tack och lov gör förändringen att dagarna blir längre och morgonvandringen kan inledas tidigare. Dessutom utan risk för att halka och slå ihjäl sig. En inte ofördelaktig fördel när man närmar sig åldern då brutna lårbenshalsar ockuperar sjukhusen. Isen på sjön börjar långsamt försvinna. Änderna och svanarna har nyligen fått sällskap av sothöns. Fulica atra är en vattenlevande fågel som tillhör familjer rallar. Kroppsformen är rund, fjäderdräkten skiffersvart och näbben vitaktig. Ett kännetecken är annars att den nickar med huvudet när den simmar.

För oss är sothönans återkomst ett vårtecken som är lika påtagligt som när de första tranorna siktas vid Hornborgasjön. Det är också en signal på att börja förgro tomater och andra godsaker som ska förflyttas till pallkragarna på landet om ett par månader. Ett annat är all fågelsång som blir en uppmuntrande ljudkuliss när motionen ska inleda dagarna.

Talgoxarnas omisskännliga ti-tu ti-tu ti-tu dominerar men den sägs ha ett fyrtiotal andra läten som inte är lika enkla att identifiera. I morse hörde jag en fågel med ett ljud i skällan som jag aldrig hört förut. Det var som om den hade ett stränginstrument inopererat i strupen. Tititi-rum tititi-rum sjöng den. Stannade och försökte spana in den välljudande fågeln utan att lyckas. Har svårt att tänka mig att det är något av talgoxens andra läten. Får botanisera i den app av fågelljud jag har i telefonen och se om den går att identifiera.

Under sysslolösheten har vi bestämt oss för att göra om i arbetsrummet. Eftersom jag inte är överhopad av jobb längre (ironi) blir det ett kombinerat bibliotek och träningsrum med fåtölj för läsning. Skrivbordet som varit en trotjänare i decennier ska läggas ut på Blocket och vi har fått överta en sextiotalsmöbel efter tvåans svärmor. Återstår dock en hel del för att pryda väggarna. Är väl ett ålderstecken att man börjar anamma delar av den stil som rådde när man växte upp. Ett annat är att senaste spellistan på Spotify domineras av låtar från andra hälften av samma årtionde.

I kväll ska vi smörja kråset hos en före detta kompanjon och arbetskamrat med fru. Reserverar helgerna för vänner där fortfarande någon av dem jobbar. Övriga får förgylla våra dagar vid luncher i veckorna. I morgon ska vi följa fyrans utmaning att ta sig igenom Vasaloppet. Har försökt övertyga honom om att det aldrig är för sent att ge upp.

12 februari

Grått, grått, grått. Och måndag. Känner tacksamhet för att man inte behöver gå upp i ottan, streta till bussen och bege sig till ett arbete. Kliver ur sängen och konstaterar att det är tre minusgrader, väderappen hävdar att det känns kallare än så. Tvingar mig igenom morgonvandringen. Pinande vindar gör att sträckan kortas ner och ersätts av lite mer stretchning och styrkeövningar, läs pensionärsgympa. Längtar tillbaka till värmen i Mexiko.

På sjön ligger snö ovanpå isen, förutom på några ställen där det är öppet vatten av någon underlig anledning. Svanarna rör sig, två och två, långsamt över istäcket och glider försiktigt ner i vattnet. Går upp i andra änden och fortsätter till nästa badkar. Fascineras över den långa böjliga halsen som verkar kunna vändas och vridas i de mest osannolika vinklar. Lika lustigt ser det ut när de använder halsen som en dammsugarslang och städar av botten så att bara rumpan sticker upp ovanför vattnet.

Lördagen var en milstolpe i familjehistorien. För första gången blev vi, som en gemensam födelsedagspresent, bjudna på restaurang av trean och fyran. Kan man hoppas på en kommande tradition? Agaton i Gamla Stan. Italienskt. Fullknökat med folk, både på Västerlånggatan och i restaurangen. Syns inte ett spår av eventuell knaper ekonomi hos gemene man även om man förstår att många går på knäna på grund av höjda matpriser och ökade räntor. Det sistnämnda lär vi bli varse inom kort. Lånet på bostaden ska skrivas om. För första gången valde vi att binda räntan när vi köpte lägenheten för åtta år sedan. Till 1,17% ränta. Ett lyckokast som snart kommer att förvandlas till en kalldusch.

Dagen innan hade vi grannarna över på en fredagsdrink. En annan trevlig tradition. Ansträngde oss lite extra med tilltuggen för att försöka hålla jämn nivå med senaste tillfället hos dem. På min lott föll att fritera scampi panerad med panko och cocos att serveras med chilimayo och sötsur sås. En av mina paradrätter. I mitt eget tycke har jag lyckats få till läckerheter med vanlig kastrull och provat mig fram med kyckling, fisk och scampi. A piece of cake.

För säkerhets skull förfriterade jag de små krabaterna så att de bara snabbt skulle doppas i frityroljan innan servering. Det gick inte som jag tänkt. Oljan var för varm. I stället för krispiga välsmakande smådjur blev de både lätt brända och sega. De artiga gästerna tonade ner misslyckandet medan min självbild som friteringsexpert fick sig en törn. Surt sa räven.

I övrigt förfasar vi oss över alla skridskoåkare på sjön och funderar på hur vi ska bära oss åt när någon går genom isen. Ännu har vi ingen bra lösning och hoppas att vi inte behöver det.

26 januari

Ibland undrar jag om man är född på fel sida av jordklotet. Inte för att stekande sol och brännande värme är min melodi, men mörkret och kylan som tränger igenom märg och ben i vårt land är nästintill outhärdlig. Det har blivit värre med åren. Man får ta sin tillflykt till behagligare platser så länge orken finns kvar och pengarna räcker till.

Det är beklagligt att det ska behövas resas kors och tvärs i världen för att man ska råda bot på eländet. Plånboken tar stryk och miljösamvetet får sig en törn varje gång man flyr till ett behagligare klimat. Med alla skarpa hjärnor i världen borde det vara möjligt att uppfinna alternativa drivmedel eller färdsätt som är mindre ångestframkallande. Ju mer människor har möjlighet att resa desto färre motsättningar. Vi får större förståelse för våra särarter och skilda intressen kan överbryggas om vi möter varandra.

Inser samtidigt att det är en utopisk tanke som världen ser ut idag. Förutom krigen som härjar i Europa ska förmodligen två överåriga herrar göra upp om presidentämbetet i USA. Det är inte utan att man fasar över vad som komma skall. Man får försöka gripa tag i de halmstrån som finns och hoppas att sunt förnuft, medmänsklighet och några intelligenta varelser kan hjälpa oss ur knipan.

I väntan på att underverken ska inträffa kan man ligga under ett parasoll och betrakta skådespelet vid stranden. I den lilla lagunen som är uppbyggd innanför vågbrytarna simmar flera fiskstim omkring, många uppemot tre till fyra decimeter långa. De skockas omkring en så snart man går ned i vattnet för att kyla ner kroppen.

Tio till femton meter upp i luften ryttlar pelikaner med vingarna utspända och studerar fiskarnas rörelser. När de utsett sitt byte fäller de in vingarna och störtdyker ner bland de badande för att spetsa den utsedda fisken som en kort stund förvaras i undernäbbens säck i väntan på att bli svald.

Följer Sveriges semifinalmatch mot Frankrike via Aftonbladets livechat. Stängde uppgivet av telefonen en bit in i första halvlek när fransoserna tagit en stor ledning. Tittade in igen i andra under lunchen då Sverige mirakulöst har vänt till lika. Beger mig till baren för kaffe och den tioåriga Torres som blivit lunchmedicinen på den här resan. När jag är tillbaka leder Sverige med två. 50 sekunder kvar. Segern är så gott som hemma. Till slut lyckas Frankrike kvittera på ett frikast i sista sekunden. Förlängning. Dramatiken är fulländad och vissa påstår att domsluten är tveksamma. Svårt att ha en uppfattning om när man inte kan se matchen själv. Tyvärr slutar den här sagan olyckligt som så många andra gånger i idrott.

I kväll blir det asiatisk middag och samling i Mezcalitos bar dessförinnan med syster och svåger. Ett av flera glädjeämnen som sätter guldkant på tillvaron. 

9 januari

Nytt år. Det är fullkomligt omöjligt att begripa hur de kan försvinna i sådan rasande takt. Senaste veckorna har varit krassliga. Två veckors förkylning sätter sina spår. Hann med ett par timmars firande med trean och fyran med respektive på julafton sedan var det bara att slå igen butiken. Tack och lov kunde vi i alla fall veckan innan genomföra det traditionella julbordet på Ulriksdal som mamma och pappa initierade för ett tjugotal år sedan. Däremot tvingades vi ställa in de återkommande samkvämen på juldagen, annandagen och nyårsafton. Satt ensam och inväntade tolvslaget medan hustrun försökte bota förkylningen med sömn. Det är först när man är sjuk som man förstår vilken gåva det är att vara frisk.

Krafterna har återvänt till den grad att de idag räcker till en halvmils promenad på förmiddagen. Det är nästan folktomt på gatorna och den bitande kylan som rått den senaste tiden har vikt undan. Skolorna ligger tomma, terminen tycks inte ha startat ännu. Underställ, täckbyxor och varma vinterkängor gör att minusgraderna är uthärdliga. Det är till och med behagligt i solskenet trots att jag inte är den största påhejaren av vintermånaderna. En tröst är att ljuset återvänder även om det går långsamt.

Solen står lågt och orkar knappt masa sig över de högsta husens skorstenar innan den vänder nedåt igen. Man får vara tacksam över de korta stunderna den behagar visa sig. Kvarvarande änder och svanar samlas i ån som inte fryser till i första taget. På hemvägen är ett par brandbilar parkerade i närheten av strandpromenaden. Det är övning. Precis i gränsen mellan det öppna vattnet och isen på sjön tränas räddning av personer som gått genom isen. Två personer ligger i vattnet i kanten till det öppna vattnet vid vassruggen på andra sidan. Förmodligen har de dragit nitlotten när det skulle avgöras vilka som skulle vara utsatta och vilka som skulle agera undsättare. Två brandmän ger sig ut med en form av släde för att rädda kamraterna som ligger i vattnet. Aktionen blir lyckosam och kollegorna vid strandkanten halar in släden med räddaren och den nödställde. Bredvid mig har ett tiotal personer samlats i solskenet för att betrakta skådespelet.

Julen är undanstädad. Stjärnor, belysta minigranar och de traditionella ljusstakarna har förpassats till sina kartonger och får vila där tills nästa jul. Däremot behåller vi ljusslingorna utomhus en tid. De får lysa upp de mörka timmarna ett par månader till.

Middagen blev torsk med parmesantäcke och en pikant tomatsås. Ugnsgratinerad potatis, sötpotatis och rotselleri därtill. Såg färdigt tredje avsnittet av Historien om Sverige. En sällsynt välgjord och påkostad serie med naturscenerier av sällan skådat slag.

Inväntar med spänning europamästerskapen i handboll för herrar. Äntligen har vi återigen etablerat oss i världseliten. Det är inte många sporter som kan stoltsera med något motsvarande. Möjligen vårt tvåmannalandslag i beachvollyboll som ständigt imponerar.

Hoppar över världsläget och kriminaliteten den här gången. Det ser mörkt ut.

Snart bär det av till värmen igen. Känns som att det behovet växer sig starkare för varje år. God natt.

28 november

”God morgon, det är ett ganska stökigt väderläge nu. Vi har ett flertal lågtryck som är på ingång från öster som idag kommer ge en hel del snöfall och varningar är på flera håll utfärdade. Lågtrycket närmar sig med ihållande nederbörd som ökar framåt eftermiddagen. Det har varit en riktigt kall morgon med ner mot fem till tio minusgrader även i sydligaste delarna av landet.”

Väderpresentatören på TV4 visar på kartan hur vädret kommer att te sig under dagen. Tack vare Apple TV kan vi se samma kanaler här nere i Algarve som hemma. Följer morgonprogrammen och nyheterna och förfasas över vädret där hemma. Häromdagen började vi också se Ljuset vi inte ser, en miniserie på Netflix. Boken som är förlagan till serien tillhör mina favoriter, både handling och språk väcker stor beundran. 

Här nere har det också blivit kyligare, i morse var det bara tolv grader men några timmar senare är det alltid uppemot tjugo. När solen ligger på mitt på dagen kan det jämställas med en riktigt fin sommardag i Sverige. Under eftermiddagen har vi avverkat en liten träningsrunda på golfbanan. Chippning och puttning stod på programmet.

I morse gick vandringen åt motsatt håll från staden. Förbi marinan, samlingsplatsen för dem som med båt vill bege sig i väg och se den vackra kuststräckan som är en naturupplevelse i sig. Mellan vår tillfälliga bostad och båthamnen ligger en lång rad spökhus utefter bergssluttningen. Precis påbörjade, halvfärdiga och nästan klara hotell och bostadshus. Ingen verksamhet sker, inga byggnadsarbetare är på plats. Enbart en eller annan uteliggare som nästlat sig in för att få tak över huvudet. Tydligen en effekt av Lehman-kraschen 2008. Tragiskt att se alla dessa investerade miljoner som gått upp i rök.

På bergsryggen västerut radar lyxvillor upp sig på rad. Kontrasterna är slående. Fortsätter man längre bort avlöser stränderna varandra. Apropå naturupplevelser har vi gjort ett par spektakulära utflykter. För ett par dagar sedan begav vi oss till Sagres och fyren Cape St Vincent, Europas sydvästligaste punkt. En hisnande upplevelse för en person med höjdfobi. 

För att utmana rädslorna ytterligare begav vi oss tillsammans med vänner till Monchique igår. Monte Foia är den högsta punkten i Algarve med en magisk och milsvid utsikt över hela kusten och landskapet norrut. Som om inte det vore nog gick färden till en nybyggd vandringsled där träbroar var byggda längs med ravinerna. Som extra krydda på anrättningen har de konstruerat en femtio meter lång hängbro som går tjugo meter över marken. För mig räckte det med vandringen utefter den grusade stigen där själva träkonstruktionen började. Det var hisnande nog. Väntade och fick efter en stund sällskap av kamraten medan kvinnorna, som inte är behäftade med samma höjdåkomma, vandrade vidare. Skulle inte passerat den bron om jag så fick en miljon.

Nu är det mindre än två veckor kvar men inser att det är på platser som den här det erbarmliga november ska tillbringas. Förbereder oss för en köldchock när det bär hemåt.