
17 mars
Det var annorlunda under året då jag publicerade en dagbok i den här kanalen varje dag. Uppgiften blev den dagliga huvudpunkten. När det sker mer sällan blir det lätt att man skjuter det hela till morgondagen. På den vägen är det. Osäkert om det blir bättring framöver.
Sitter parkerad med högerfoten i högläge. Kroppen är inte vad den varit. Tränade gåfotboll förra måndagen och ansträngde mig mer än jag borde med konsekvensen att jag haltade omkring tre dagar med ljumskproblem. När jag återhämtat mig var det dags för en pingisturnering i fredags. Den bristande insikten om vad fysiken numera klarar av resulterade i en muskelbristning, baksida lår. En klassisk idrottsskada. Det där med tävling betyder tyvärr att man tänjer på gränserna för vad man klarar av och bör göra. Tack vare hjälpsamma grannar har jag i alla fall fått låna ett par kryckor så jag kommer ut en stund om dagarna
Med andra ord är det uppehåll i promenerandet. Och allt annat också för den delen. Hann i alla fall med en lång vandring i Tyrestaskogen (sagolikt att ha naturen så nära)
helgen innan tillsammans med trean. Hans fru har åkt till Taiwan för att förbereda deras bröllop. Går av stapeln i april och blir naturligtvis ett äventyr. De gifte sig (registrerade äktenskapet) under pandemin och först nu blir det en offentlig och ceremoniell fest. Ett femtontal från vår familj/släkt närvarar. Tydligen är det en begränsad del av vår nya taiwanesiska släkt som talar engelska så det kan bli en annorlunda upplevelse. Har ändå hunnit med att träffa treans svärföräldrar här i Sverige. Blev en säregen stund där det omväxlande talades svenska, engelska, kinesiska och japanska. (Trean med fru talar huvudsakligen japanska med varandra även om hennes svenska tar sig).
Har trotsat det kalla vädret och satt igång att förgro gurk- och tomatplantor på eftermiddagen. Röd respektive gul busktomat samt plommon- och körsbärstomater. Alltid lika roligt att se när de börjar sticka upp ur jorden och växa till sig. Får se om de överlever i år eftersom de inte får daglig skötsel under vår resa. Förbereder mig på att tvingas upprepa proceduren i början på maj när vi är tillbaka.
När världen är upp och ned får man tillbringa mer tid i sin egen bubbla med familj och vänner. Minns när muren föll på åttiotalet och allt syntes peka i rätt riktning. Bakslaget i Ryssland var sorgligt men inte helt oväntat. Vi hann aldrig vänja oss vid deras kortvariga demokratisering. Vad som händer i USA ger däremot rysningar längs ryggraden. Det blir en prövning för den amerikanska konstitutionen att hantera en självsvåldig president som vill göra anspråk på angränsande länder och dessutom lyfta in en krigshetsande Putin i värmen. En utveckling som för kort tid sedan var fullkomligt otänkbar. Man undrar ibland vilken värld vi kommer att lämna efter oss till barn och barnbarn.
Med tullar, protektionism och närmandet till Ryssland kommer konsumenter att vägra amerikanska produkter, det har redan börjat. Mitt tips är att Kina blir den stora vinnaren i detta kommersiella världskrig.
Men som sagt; vi får fokusera på våra närmaste och inse att trots våra inhemska problem har många i världen det mycket besvärligare. En liten tröst i bedrövelsen.
P.S Fruns foto från senaste besöket på landet.